Två märkliga livsöden. Anteckningar om sidebyborna Hilma Stockhammar och Gustaf Wideskog
av Gunnar Nybond


 

 

TVÅ MÄRKLIGA LIVSÖDEN

I. Bygden och folket.

I sydligaste Österbotten på gränsen till Satakunda ligger den obemärkta kustsocknen Sideby. Befolkningen, som uppgår till omkring 2 600 mantalsskrivna personer, är officiellt uppdelad på tre byar, nämligen Sideby, Skaftung och Ömossa, ehuru den är spridd i ett dussintal större och mindre gårdsgrupper.

Hur länge bofast befolkning funnits i trakten är ej gott att veta. Men att bygden redan under förhistorisk tid haft sina beboare eller åtminstone varit uppehållsort för färdfolk, får man belägg på genom de enstaka stenåldersfynd som gjorts och genom de ståtliga gravkumlen bl.a. vid Storkärr-vägen i Hedkrok 20-25 m över havsytan. Gravkummel av här förefintligt slag torde härstamma från slutet av bronsåldern eller från den äldre järnåldern (århundradena kring Kr. f.). De ålderdomliga byanamnen Sideby (i folkmålet: Siby = kustby el. låglänt by) och Skaftung (jfr Malung och Sottunga) vittnar även om en gammal bosättning. Den kan dock icke här ha uppstått tidigare än på 800-talet, då havsstranden enligt höjdberäkningar låg på platsen för dessa byar.1)

Av naturen vanlottad i fråga om odlingsmöjligheter har den magra och stenbundna jorden krävt seghet och hårda tag av sina bebrukare. Snarare i mil än i kilometer kan man mäta de stengärdesgårdar, som omger åkrarna i kyrkbyn och Skaftung. Till havet har man därför i stor utsträckning varit hänvisad för sin utkomst. Fiske, säljakt och skeppsfart idkades allmänt, så länge dessa näringsfång var lönsamma. På senare tid har Skogshushållningen gett arbete och bröd åt många, men emigration i olika former har betraktats som nödvändig.

  Närheten till och beroendet av havet satte sin prägel på den äldre sidebybon. Kusten skyddas icke av någon omfångsrik skärgård, utan fisket har huvudsakligast bedrivits i öppen sjö. Vid åror och segel under strömmingsfångsten och vid strapatserna under säljakten i "fälan" (långfärderna) växte dristiga och sjövana män. Medan yx- och hammarslagen ekade mellan borden, då skutorna tog form på skeppsbyggnadsplatserna, gick tankarna långt över havet till fjärran länder. Vid sjösättningen tog mången yngling hyra och följde med till havs. Fjärrlängtan och en påtaglig rörlighet har varit ett utmärkande drag hos sidebybon, och även om han på senare tid blivit mera landfast, är dragningen till sjön omisskännlig. Men därutöver undrar icke heller upplandsbon, om han plötsligt utan tidigare känning av havet dyker upp på Kilåsen i Sideby eller på Finnåsen i Skaftung och ser de perspektiv, som öppnar sig mot horisonten i väster. Det är svårt att avgöra, vad som gör det största intrycket: havet i vila en tidig och klar sommarmorgon eller upprört i vrede en stormig höstdag. I varje fall, fylles bröstet och vidgas blicken, medan tanken söker sig långt bort…

Där jorden är karg och livet strävsamt, har även den andliga odlingen svårt att kunna frambringa några praktblomster. Frön därtill kanske finns, men groningsgrunden är hård och den andliga väderleken otjänlig. Dock har Sideby till icke så ringa del bidragit till rekryteringen av den högre bildningens företrädare. Några kända personer inom prästsläkterna Sandelin, Karsten, af Hällström och Hohenthal räknar Sideby som sin födelsebygd. Ur allmogens egna led har oss veterligen under det senaste halvseklet åtminstone en filosofiedoktor, en diplomingenjör och en vicehäradshövding stigit fram. Många av bygdens söner och döttrar har dock valt folkskollärarbanan eller andra tjänstemannabanor, och av dem har en del gett upphov till både magistrar, jurister, bankmän och läkare.

På det litterära området representeras bygden av tvenne namn, som visserligen icke blivit föremål för någon större uppmärksamhet inom den litterära världen men som dock visat författartalanger av rätt ansenliga mått. De namnen är Hilma Stockhammar och Gustaf Wideskog. Under gynnsamma förhållanden hade dessa båda kunnat få en bemärkt författarbana. Ödet ville dock, att deras liv skulle gestaltas till två tragiska människoöden, som fick sin avslutning mänskligt sett alltför tidligt. Båda var födda i Ömossa by med endast ett års mellantid. Deras livsvägar gick i många avseenden parallella, utan att de dock hade någon egentlig kontakt med varandra,och ändades på ett kusligt ensartat sätt i Stockholm. Hilma Stockhammar gick döden till möte i vattnen vid Mälarhöjden den 9 april 1948 vid 44 års ålder, och Gustaf Wideskog slutade sina dagar 52 år gammal i Nybroviken, där hans kropp hittades flytande den 7 augusti 1955.

Hur kom dessa båda sidebybor att bli två särlingar bland bygdens folk? Vad drev dem att bryta sig ut ur det traditionsbundna lantlivets vardaglighet och söka sig in i diktens och litteraturens drömvärld? Varför bytte de ut hembygdens enkla och lugna förhållanden mot storstadens jäkt och komplicerade liv? - Hur? Vad? Varför? - Kanske kan följande biografiska anteckningar i någon mån bidraga till att ge svar på frågorna och tillika bevara minnet av två märkliga sidebybor åt eftervärlden.

II. Hilma Stockhammar

Till julen 1946 utkom på Förlaget Bro i Åbo en bok, betitlad "Flydda tider i Sydösterbotten". Boken utgjorde en samling tidningsartiklar och radioföredrag jämte ett par små dikter, skrivna av Hilma Stockhammar under åren 1935-1946. Materialet hade utvalts och ordnats med hjälp av dr Bror Åkerblom, som också hade försett boken med en inledande orientering Om Svenska Österbotten i litteraturen och en biografisk översikt "Hilma Stockhammar - österbottniska med håg och fantasi".

Den sydösterbottniska provinspressen mottog utgåvan med mycket stor vä1vilja, för att inte säga entusiasm. Signaturen A. U. (red. fil.mag. Alvar Utter) skrev i sin anmälan av boken i tidningen Syd-Österbotten 10. 12. 1946:

"När det gäller att beskriva sydligaste svenska Österbotten har fru Stockhammar de bästa förutsättningar. Född i Ömossa har hon allt sedan barndomen intresserat sig för det ålderdomliga, det sällsamma och det för bygden och befolkningen typiska.

De folkliga historier, sägner och anekdoter som ännu fortleva i bygden har hon bevarat i minnet och de utgöra underlaget för flere av de i boken ingående, berättelserna. Hon skildrar bönder och fiskare, präster och poeter. Hon låter ryktbara österbottningar passera revy, berättar intressanta händelser ur lokalhistorien och presenterar för oss original, fyllbultar, karlakarlar och käringar av den gamla hårda sorten. Det är ett myller av överdådigt tecknade gestalter, sällsamma levnadsöden och vemodiga minnen. Den till synes så konstlösa stilen är i själva verket något som hon nått först efter många års träget litterärt arbete och på ett beundransvärt sätt anpassar hon språkets uttrycksmedel efter ämnets art. Det är ej för ro sku1l som fru Stockhammar skrivit noveller, tidningsartiklar och arbetat på olika förlag å Stockholm. Författarinnan berättar att hon lärt sig mycket av modern amerikansk litteratur, och av författare som hon räknar till sina personliga vänner nämner hon Jan Fridegård, Moa Martinson och Nils Ferlin. En treklöver som säkert utövat ett visst inflytande, på henne ifråga om språkbehandling och personligt föredöme.

Fru Stockhammar har ett utpräglat sinne för karakteristiska detaljer och måleriska episoder vilka gör långa och invecklade förklaringar överflödiga. Hon arbetar som silhuettklipparen med sin sax, konturerna blir skarpa och redan vid första ögonkastet vet man vem bilden föreställer.

Hennes stil är koncis och lättflytande och när hon fyller de korta satserna med ständigt nytt material, minnesbilder och jämförelser, påminner det hela om en film gjord av en kameraman med sinne för dagrar och skuggor."

I Vasabladet för 18. 12. 1946 uttalar sig tidningens omdömesgilla bokanmälare kåsören Neger (fil. kand. Einar Hagman):

"I den österbottniska raden (av författare) har vi ännu att komma ihåg sidebyflickan Hilma Stockhammars Flydda tider i Sydösterbotten. Det är en hembygdsbok, som saknar sin motsvarighet i den finlandssvenska litteraturen. Hilma Stockhammar rör sig som fisken i vattnet i den sydligaste delen av Sv. Österbotten, från Pörtom i norr till Sideby i söder, och särskilt folket i Kristinestads-nejden skall i hennes bok finna kära hemlandstoner på varje sida. - - - Gamla original bland folket i bygden letar hon fram ur minnenas rika gömmor och gör dem levande. Enkla, bondkvinnors levnadsöden får sin senkomna historiker och deras gärning sin hyllning. Seder och bruk, vardagens och helgdagens förströelser, bomärken och bibelverser, julkors och jullyktor, första läsförhöret och andra minnen från barnaåren skildras av den minnesgoda bygdedottern. T.o.m. bygdemålet presenteras i två roliga historier. Emigrationen och vad därtill hör ger stoff till ett par noveller. En annan novell, den bästa av alla, behandlar författarinnans farmors levnadshistoria. Sägen och sång, skrock och vidskepelse och spökhistorier saknas inte heller, och bevingade ord från Skaftung har väl nu iför första gången kommit i pränt för en större publik. - - -

Författarinnan själv har fått sitt inte minst intressanta kapitel i en välskriven inledning av dr Bror Åkerblom. - - Hennes begåvning, briljanta minne, goda hjärta och väl tränade stil har i Flydda tider avsatt ett minnesmärke, som svenskbygden kan vara henne tacksam för."

Så föll orden i tidningspressen om Hilma Stockhammar och hennes bok Flydda tider i Sydösterbotten. Novellsamlingen är den enda utgåvan i bokform av författarinnan och bildar även höjdpunkten i hennes litterära verksamhet. Den skänkte henne ett välförtjänt erkännande men riktade samtidigt på henne den litterära nyfikenhetens strålkastare. Hur många visste, att bakom verket låg ett liv av arbete, möda, försakelse och besvikelse men också ett liv fyllt av lycka över en tillfredsställd läshunger och bildningstörst och förståelse från åtminstone en god make? Hur många har nu en aning om den bleka späda bondflickan, som vid sjutton års ålder var tvungen att gifta sig med gårdens finska dräng, som tjugosju år gammal hade två äktenskap bakom sig och med erfarenhet av dem skrev den prisbelönta novellen Jag har gått genom eld och som vid sin död vid fyrtiotre års ålder hade hunnit bära sex släktnamn: Norrgård, Kulmala, Gästgivars, Carlsson, Stockhammar och Wågström. - Låt oss närmare lära känna den märkliga kvinnan och hennes livsöde!

FÄDERNA

På Norrgårds backen i centrum av Skaftung by ligger än i dag en lång rödmålad gård, till utseendet typisk för den äldre bondgårdsstilen i byn. Södra gaveln krönes av ett kors, som tillkännager, att gården nu används som kyrka av en av de i byn verkande sekteristförsamlingarna. Hilma Stockhammar - född Norrgård — berättar i Flydda tider i Österbotten, att hennes farfar hade byggt gården, men backen hade långt tidigare varit boplats för norrgårdsbönderna. Hon säger:

"Där hade de bott: förfäderna, som hade varit gästgivare och postbönder så långt tillbaka i tiden som urkunderna veta förtälja. Omgiven av ett gytter av gamla hus, stod den forna gästgivaregården på den steniga backen vid kronans landsväg, där knektar och höga herrar hade skjutsats mellan städerna. Gästgiveriet, som också var bykrog, blev släktens förbannelse…

Väggarna i stugan kunde berätta om en bymålare, som målat ornament och rosor, som senare tider tapetserat över. Vinden, som viner över stranden, kunde berätta om skutan Ellida, vars skeppsklocka blev gårdens mässingsmortel, om bönder som seglade till Stockholm och Lübeck, fraktade tjära, fisk och ved. Det var bondskeppare som gästade Skeppsbron i rikets huvudstad och gingo på uppköp i gränderna…

Visserligen skänkte en av dem en ljusstake till Sideby kyrka, men vad kunde det hjälpa folk som de vilda gästgivarna."

Hilma Matilda Norrgård — vi föredrar att tillsvidare benämna henne med hennes flicknamn - var icke född i Norrgårds i Skaftung, utan hon kom till världen i sin moders hemgård, Hansas i Ömossa by den 22. 12. 1904. Hon skildrar dock med levande intresse sina farföräldrars liv i den gamla gården utan att framställa personer och händelser i något rosenskimmer. Farfadern, Abraham Pontius Norrgård, var född 1855 och tog till maka en av granngårdsdöttrarna Adelina Sofia Grankull, född 1857. Denna var sålunda författarinnans farmor:

"Om honom (Abram) berättas, att han var så häftig, att han slängde in ´brännvinsläkaren´ genom fönsterrutan, när han kom hem från stan. Det var signalen för hustru och barn att ta sig i akt… Trots sin dryckenskap och sitt elaka lynne var Abram i ungdomen en driftig och handlingskraftig karl."

Men ekonomin kom på obestånd bland annat genom olyckliga borgensförbindelser; "Abram for till Amerika för att gräva guld och blev borta för alltid."

Dramatiskt återger författarinnan farmors berättelse om en dröm hon hade en ljus sommarnatt, då hon blev övertygad om att Abram i andanom kom hem med buller och bång för att sista gången ta farväl av hemgården:

"Strängt taget hade man inte behövt läsa upp brevet för farmor, när det kom med bud om att farfar dött i fyllan där borta på saloonen i Butte, Montana", slutar sondottern skildringen.

Så ändades Abraham Norrgårds äventyrliga liv den 14.6.1910.

Släktens förbannelse brännvinet har tagit sin tribut.

Den övergivna hustrun, farmor, låg i hårt för att hålla ihop gården under farfars amerikavistelse och rädda den undan borgenärernas lystna händer, tills barnen skulle växa upp.

I novellen från amerikafeberns tid berättar författarinnan, att äldsta sonen "Konrad med sitt tjuriga lynne, var en sannskyldig plåga för mor och syskon. Men samtidigt var han en ovanligt duktig pojke i arbetet. Vid femton års var han redan som en hel karl ute i skog och mark. Man behövde inte längre ha någon arrendator. Och när flickorna växte upp — då visste Fia, att hon höll på att vinna seger i sin livskamp."

Så mycket bittrare kändes det för henne, när han vid sjutton års ålder en dag i vedskogen högg yxan i stubben och beslöt att fara till Amerika. "Det var den tyngsta dag Rågbondens Fia upplevat. Efter den dagen såg ingen människa i byn att hon fällde en tår. Hon hade gråtit ut sina sista tårar den gången, när sonen reste bort i vredesmod." — Systrarna följde efter till Amerika, vartefter de växte upp. Så var det bara Pontus kvar hos modern i den gamla gården. Till honom ställde hon nu sitt hopp. Vi citerar ännu författarinnan:

"Pontus hade fått ett lätt lynne i gåva av goda makter. Med honom kom lyckan tillbaka till Rågbondens. Ty han, Röde Abbes son, tålde varken brännvin eller saltvatten. Släktens förbannelse var bruten, och det underverket hade skett genom en sund kvinnas friska blod."

Det var mormors blod hon åsyftade. Hon har i likhet med författare i allmänhet, som hämtar motiv till sina romaner och noveller ur en gången tids händelser, omformat dessa något i tid och rum och använt en del täcknamn. Benämningen Rågbondens är lånad från en gård i kyrkbyn, och Fia gick i verkligheten under namnet Adelina. Men i det mesta är tilldragelserna verklighetstroget återgivna. Novellens Pontus var Hilma Norrgårds fader, Pontus Selim Anian Norrgård, född 16.7. 1882 och känd under namnet Norrgårds Selim. Han äktade 27.12.1903 Matilda Alma Alina Hansas från Skogman i Ömossa, och i äktenskapet föddes som enda barnet Hilma Matilda, föremålet för dessa anteckningar. Fadern Selim, som skulle bli Norrgårdens räddning, ,hade inga andra möjligheter att avbörda den skulderna än att genom några års slit i Amerika söka hopbringa det behövliga kapitalet. Oceanens saltvatten avskräckte honom åtminstone inte, men i vad mån han i verkligheten visade avsmak för starka drycker undandrar sig vårt bedömande. I varje fall kunde inte den gamla släktgården räddas undan fordringsägarna trots farmors ihärdiga bemödanden. Bit för bit övergick den i främmande händer.

Vi återvänder till Skaftung efter en kortare utflykt till Ömossa…

Skildrar Hilma Stockhammar med intresse och värme fädernas gård och dess folk i Skaftung, gör hon det icke med mindre inlevelse och vördnad, då det gäller mödernesidan i Ömossa. Hon räknade sig som ättling i trettonde led till den Oloff Peersson, som i slutet av 1500-talet upptog det första nybyggarhemmanet om _ mantal i Ömossa. Sonen Hans övertog hemmanet och efter honom sonsonen Markus. Under dennes tid omkring år 1700 begynte namnet Skoug användas, senare Skogmann och slutligen den nuvarande formen Skogman som namn på hemmansnumret. Eftersom den andra av nybyggets innehavare bar förnamnet Hans och flera andra efter honom samma namn, kom gården av gammalt att kallas Hansas. Detta namn har även i senare led antagits som släktnamn av den släktgren, ur vilken Hilma Norrgård på mödernet sköt fram som ett ensamt, säreget skott.

Hos släktingarna i födelsebyn, närmast mostern Ottilia Skogman - morföräldrarna hade båda dött, innan flickan föddes - kom Hilma Norrgård att vistas rätt mycket under barndomsåren. Genom sitt öppna och mottagliga sinne påverkades hon lätt av de gamlas berättelser om skrock och vidskepelse, av sägenomspunna händelser under krig och örlig och nyhetsförmedlingen ifrån gubbarnas sedvanliga samling vid bykvarnen och åbron under sommarkvällarna (Jfr. Folksägner från Finska krigets dagar i Ömossa/Ed.). Hon tjusades av det stilla risslet av överloppsvattnet från kvarndammen bland forsens stenar, och tillbragte mången stund i lek och ras i skrymslen och språng mellan gamla skjul och härbren. Även som vuxen trivdes Hilma särskilt väl i Ömossa och fick där många trofasta vänner.

Minnet av Wilhelm von Schwerins ungdomsbragd i Ömossa, vilket hölls levande genom lärare August Långviks historieundervisning, tilltalade starkt hennes sinne för hembygdens historia. Sedan hon blivit stockholmska och börjat skriva i rikssvenska tidningar, tog hon initiativ till en insamling för resandet av ett minnesmärke över den unge krigaren. Bidragen skulle adresseras till lärare Långvik, som åtagit sig ordförandeskapet i en verkställighetskommitté. Resultatet blev det monument, som står på Uxbergshällen invid riksvägen i byn och som avtäcktes med militär grandezza den 6 september 1937. Vid tillfället hängdes riddartecknet av Kungliga Vasaordens II klass på lärare Långviks bröst för hans förtjänster i sammanhanget. En kort hyllningsdikt skriven av Hilma Norrgård lästes upp, men själv var hon inte närvarande.

Vi har dröjt kanske otillbörligt länge vid Hilma Norrgårds fäder. Men emedan det värdefullaste i hennes författarskap fått sin andliga växtkraft ur denna personhistoriska grogrund och måste förstås och bedömas ur ett orthistoriskt tidsperspektiv, må det vara motiverat med en fylligare bakgrund. Och så tillbaka till Skaftung…

I HEMMETS HÄGN

Sina tidigare barnaår tillbragte Hilma Norrgård med föräldrarna och farmor i den gamla släktgården, som den sega kvinnan ännu inte släppt taget om. I lycklig okunnighet om familjens ekonomiska bekymmer och denna världens ondska växte hon till sig. Tryggt litade hon sig till farmor, som av allt att döma var en barnkär och gladlynt kvinna, viljestark och dominerande med båda fötterna på jorden. I berättelserna "Ett barn i bygden" och "Det gröna brädet" har Hilma nedtecknat sina tidigaste minnen från hemmet. Vi citerar:

"Farmor satt i den stora öppna gråstensspisen med ryggen mot tegelmuren och fötterna stödda mot järnstången, som uppbar det kupiga tegelvalvet över spisens stenyta... och barnet satt i hennes famn och såg på elden, som slickade den svarta järngrytan, som hängde i en krok över elden...

Farmor njöt av att handskas med barn, och flickan kände den milda värmen som en förtrollning

… Farmor var lugn och stark som en naturkraft. Redan då kände barnet att farmor var den mest betydande personen i huset. Slöt sig intensivt till detta berg av orubblig omvårdnad. Men samtidigt kände hon moderns attityd av övergivenhet i bakgrunden. Mamma som var så mager och sjuk. Mamma som hostade och inte kunde hålla en i famn. Mamma som farmor var så sträv emot. Mamma som gick bort och grät tyst iför sig själv, när hon spottat blod… Mamma var så förtjust i djuren och pratade med dem, och de råmade och bräkte till svar. Mamma påstod, att hon begrep vad djuren sade… Men när mamma pratade på samma sätt med blommorna, stod Helga (Hilma) oförstående. Mamma hade så mycket blommor i fönstren, och hon påstod, att de blommade därför att hon var så god vän med dem… Men det allra konstigaste var historien med videbusken. Farmor var så förargad på videbuskarna, som växte i åkrarna… En gång slet hon upp en liten videbuske och slängde bort den… Mamma var konstig. Hon tog upp den… Farmor skakade på huvudet, när mamma gick bort med videbusken och planterade den vid planket alldeles invid grinden… Sådana roliga idéer fick mamma ibland. Hon satt och stirrade rakt fram, och hennes blick såg liksom långt bortom allting.

Helga brukade gå fram, så att hon skulle se henne, för hon visste, att då kunde mamma kanske berätta om hur det var förr i världen. Och mamma berättade, så att Helga blev riktigt spökrädd."

Den som kände Hilma som vuxen, finner en slående likhet i denna i fjärran dröjande blick, i stundens verklighetsfrämmande infall och i den veka naturen. Och på släktskapen i fråga om berättarförmågan behöver ingen taga miste. Hennes beskrivning av alla rariteter från farfars fars snusdosa och farfars "puteller" och glas till farmors sidendukar, som fanns i hörnskåp, sekretärer och byrålådor i farmors finrum i den gamla gästgivargården och som hade kommit "från sjön", är så levande, att man tycker sig se lillflickan med ögonen på skaft, då farmor låter henne "se men inte röra". Lika realistiskt skildrar hon det hemska åskvädret hon upplevde i sexårsåldern på pingstdagskvällen då ungdomshuset invigdes året då "pappa for till Amerika på vintern". Otryggheten hos mor, då farmor var borta, griper henne, för "mor var så rädd när åskan gick".

"Allt som hängde samman med pappa var hårdhänt lek, men någon större roll kom han aldrig att spela i barnets första dimmiga minnen."

Flickans folkskolålder inträffade under tiden för faderns amerikavistelse. Nu vaknar hennes vetgirighet eller intellektuella nyfikenhet, och den fantasifulla flickans hembygdshistoriska intresse får god näring i lärare Axel Teirs med sakkännedom och inlevelse meddelade undervisning i detta ämne. Hon säger om "Den tokiga Dagmar" (i Syd-Österbotten 23.2.1946) med hänsyftning på sig själv:

"Dagmar blir aldrig fullvuxen, hon lider av evig pubertet med tvära lynnesomkastningar och plötsliga beslut. Hon kan göra de mest häpnadsväckande saker och ändå se ut som en filbunke. - Jag har aldrig sett någon människa, som varit så nyfiken och klåfingrig som Dagmar. - Jag brukade alltid undra, vad Dagmar såg egentligen. Hon gick som i sömnen och snubblade över saker och ting."

Och ändå såg hon allt och hann vara med om allt. Hon var ingen "sömngångerska", när det gällde lekar och upptåg. Där jämnåriga pojkar och flickor var i farten, fanns hon också med. Gällde det att gå på styltor, skulle flickorna ha lika höga som pojkarna, och att våga klättra på alla farliga ställen, där pojkarna klev, ville de också visa sig ha mod till. — "Vi föllo många gånger, och vårt fall var stort. Men vi överlevde", konstaterar Hilma belåtet.

Då Hilma nådde konfirmationsåldern, hade fadern redan flera år varit hemkommen från Amerika.

Han hade inlöst de rester av fädernejorden, som ännu hade varit osålda, men gården hade inte stått att rädda. En annan gård med mindre jord ett stycke nedanom Norrgårds-backen hade han köpt, och där bodde nu familjen med farmor som den äldsta och mest livserfarna familjemedlemmen. Det vill synas, som om denna gård aldrig hade blivit något riktigt hem för Hilma. Här kom hon att uppleva många dystra år av sin ungdom, då ödet utdelade hårda slag och hon fick gjuta smärtans och bitterhetens tårar och slutligen av oblida makter — eller var det av ett inre tvång — drevs bort från hembygden och ut i världen.

Året 1918 gick in med krig och den efterföljande bristens och prisstegringarnas tid med fadern som livsmedelschef i kommunen. Åren närmast därefter uppträdde endel religiösa svärmeandar med kraft i Skaftung, och Hilma med sitt lätt påverkade sinne höll på att ryckas med i strömvirvlarna. Under konfirmationstiden genomgicks hon av starka religiösa strömningar, som de andra läsbarnen inte kunde undgå att lägga märke till. De talade om Norrgårds Hilma, som var "omvänd", med ungdomlig respektlöshet. Men det var kanske slutligen mindre undervisningen i kristendomsstyckena i skriftskolan och svärmeandarnas påverkan, som rev upp djupa repor i hennes unga själ, än faderns strax förut timade sjukdomskval och död. Efter att ha genomlidit en smärtsam körtel- och struptuberkulos somnade han in i den eviga vilan 16.4.1920, 37 år gammal.

Flickan hade varit mycket fäst vid sin fader efter hans hemkomst från Amerika, och hans lidande grep djupt henne. Han hade lagt märke till hennes läsbegåvning och förstått hennes intressen, och hans önskan hade varit, att hon skulle bli folkskollärarinna. Så blev det ej. Förlorade den finlandssvenska litteraturen därigenom en blivande Selma Lagerlöf?

- Vem vet -.

Där stod nu också den nya gården utan husbonde med tre kvinnor som arbetskraft och förvaltare:

den förut hårt prövade sextiotreåriga farmor, den sjukliga och viljesvaga modern och en blek, tanig konfirmationsflicka.

Farmor, som ingenting syntes kunna bryta ned, tog åter ledningen. Hilma behövdes hemma för att arbeta på jorden. Seminariedrömmarna fick slås ur hågen. Hon skulle bli det nya Norrgårds värdinna i framtiden -. Hon som minst av allt passade till bondmora!

Men det ville inte gå utan manlig arbetskraft på gården. Storåynglingen Juho Vihtori Kulmala anställdes som dräng. Snart visade sig tecken till att han skulle bli husbonde, antingen det då skulle ske genom änkevärdinnan eller dottern i gården. Det viskades om svartsjuka mellan mor och dotter, men kanske var det endast elaka tungors förtal. I varje fall vigdes Hilma Norrgård och Vihtori Kulmala 5.11.1922, och knappt fyra månader därefter födde Hilma sitt första barn, själv litet över aderton år gammal.

Än en gång visade farmor, Norrgårds Adelina, prov på sin viljestyrka. Om den gamla släktgården gått från henne och framtidsutsikterna för den nya inte tedde sig alltför ljusa, så skulle åtminstone namnet räddas. Det måste väl tillskrivas henne som förtjänst, att mågen i gården, Vihtori Kulmala, förmåddes att ändra sitt namn till Viktor Norrgård. Svensk skulle gården förbli.

ÖDETS TUNGA SLAG

Förhållandet mellan de nygifta skall vi inte försöka oss på att beskriva. Säkert var förhoppningarna i början ljusa. Men barnen kom tätt. Efter tre år var Hilma mor till tre barn. Familjen, Hilmas mor och farmor inberäknade, bestod nu av sju personer. Ekonomin stramade till. Gårdens egen avkastning kunde inte fylla alla kvinnornas fordringar och småbarnens behov. Och vem var den verkliga värdinnan i huset, hustrun, svärmodern eller gammelfarmor. Mågen kunde inte göra sig gällande. Det var svårt att vara alla till lags. Han försökte sig på extra arbetsförtjänst bland annat i Björneborg, för viljan att försöka klara hushållet var väl god.

Snart nog kom mannen till insikt om att han tagit sig vatten över huvudet. Han gav sig i väg till Kanada, om för att försöka slå lös pengar och verkligen klara upp familjeunderhållet eller för att fly undan besvärligheterna må vara osagt. Brev kom i början, även någon penningförsändelse. Men depressionstiden i Kanada blev hård, och stor arbetslöshet rådde. Sommaren 1927 drunknade det minsta barnet i en vattenså vid brunnen. Följande vår tog lungsoten Alina, Hilmas mor, och på sensommaren stupade farmor på en åkerteg i en sista kraftansträngning att försöka uppehålla Norrgård. Mannen hördes inte mera av. Det gick upp för Hilma, att hon var förskjuten. Skilsmässa följde efter ett sjuårigt, olyckligt äktenskap.

Slag i slag hade således olyckor och motgångar hopat sig över den unga kvinnan. Berövad tre av sina närmaste genom döden och övergiven av sin man stod hon nu ensam med två små barn och en skuldsatt gård. Det var nästan mer, än vad hon orkade bära på sina späda axlar. Tyngre än förlusten av farmors död kändes dock isen från mannens kalla hjärta. Under denna tunga tid hade Hilma Norrgård en god vän i postfröken i granngården, Saimi Salminen. För henne kunde hon i förtrolighet blotta sitt hjärtas innersta smärta.

Här må en dikt från denna tid, som hittills legat opublicerad i fröken Salminens ägo, med hennes tillstånd gå i tryck. I några korta enkla rader ger den uttryck åt Hilma Norrgårds bittra erfarenhet:

"KALLARE ÄN VINTERNS DRIVA

Förr i barndomsdar jag tänkte

när den vita snön sig sänkte

som en dödens svepduk kall

över öde jorden all:

Kallare än vinterns driva

kan ej någonting mer bliva.

Barnatron försvunnit redan;

nu jag vet för länge sedan,

vad ej fordom kom i håg

när jag jordens svepduk såg:

Kallare än vinterns driva

kan ett mänskohjärta bliva.

(Skaftung 18 nov. -27.)"

Redan vid 15 års ålder hade Hilma Norrgård begynt insända korta notiser och bygdebrev till tidningen Syd-Österbotten i Kristinestad, vars redaktör, folkskolläraren och bankdirektören Otto Stenlund, var kusin till Hilmas far. Uppmuntrad av honom fortsatte hon med sina skriverier och utvidgade sin anspråkslösa publicistiska verksamhet till att omfatta även andelsrörelsens tidning Samarbete, där hon från och med 1927 fick endel berättelser och dikter införda. Under de två följande ödesmättade åren, då allt i familjen och äktenskapet gick i kras, förmådde hon inte samla sig till något litterärt arbete att tala om. Den materiella omsorgen om gården, sig själv och de två små barnen lade beslag på hennes krafter.

UPPBROTTET

Efter all tragedi Skaftung såg sig Hilma Norrgård inga möjligheter att stanna kvar i hemmet. Barnen fick hon placerade hos moster Ottilia i Ömossa, stängde dörrarna i hemgården och tog sig till Vasa för att tjäna sitt uppehälle som hembiträde. Här ingick Hilma plötsligt äktenskap med sjuttiosjuåriga gårdsägaren Karl Gästgivars, hos vilken hon tjänstgjorde som hushållerska. Själv var hon tjugofem. Hade den unga kvinnans sinnesförmögenhet råkat så ur balans efter allt hon fått genomgå, eller var steget ett kallt beräknat försök att ordna upp sin och barnens försörjning? Genom diverse trassel, iscensatt av gubbens närmare arvingar, och med hjälp av advokater drevs Hilma ut ur boet. Äktenskapet upplöstes lagligt efter ett och ett halvt år 3.7.1931. Parentesen i Vasa blev sålunda inte lång.

Samma år reste Hilma Norrgård till Stockholm och tog tjänst där. Hon ville glömma hembygden, som tillfogat henne så mycket ont. Hon ville befria sig från de mardrömmar, som ännu höll henne i sin makt. Hon skulle avreagera sig, skriva ifrån sig obehagligheterna med eftertryck. Och så kom novellen "Jag har gått genom eld" till. Mätt med den banala kolorerade veckopressens mått var den god och utgick med första pris ur en av "Hela Världen" utlyst tävlan. Något större litterärt värde ägde den ej. Hilma själv säger senare, att den var en efterapning av den mer eller mindre hjärtnypande underhållning, som tidningar av detta slag serverade sina läsare. Hon ville slå sig fram med skriftställeri. Men det var lättare sagt än gjort. Konkurrensen om brödkakan var hård på området och förlagens papperskorgar rymliga.

Emellertid använde hon all sin lediga tid till att läsa skönlitteratur och annat tyngre gods, besöka museer, rota i arkiv och på olika sätt stilla sin intellektuella nyfikenhet, och däri kunde storstaden ge henne hennes lystmäte.

Som tidigare framgått kom hon sig in i ett kotteri av novellister, romanförfattare och poeter, där de litterära uttrycksmedlen flitigt diskuterades. Hon fick först regelbundet arbete på Åhléns & Åkerlunds förlag. Senare gav pingströrelsens förlag, Filadelfia, henne anställning och arbete med att omstöpa andras manuskript och skriva ihop dem till böcker, som var lämpade för dess läsekrets. Hennes religiösa dragning gick ju redan tidigare åt det hållet. Tillfälle till något personligt skapande i litterär mening gav arbetet ej, men det var av betydelse för henne att under den erfarna förlagschefen Sven Lidmans ledning få utveckla sin stil.

Hur som helst. Men var det ändå inte märkligt, att en skaftungflicka, om också inte "direkt från plogen tagen" så närapå nog, skulle söka sig denna väg mot en ljusare framtid! Många andra flickor från hennes hembygd har både före och efter henne sökt sig över till Stockholm och matats in i storstadens trampkvarn, ingen annan dock på skriftställarens område. Det var tydligen en inre kraft, en kallelse, som drev henne och som hon inte kunde stå emot.

Men vi har gått händelserna något i förväg.

År 1933 gifte sig Hilma Norrgård med posttjänstemannen Bror Carlsson. Följande år den 25 juni utflyttade Hilma Matilda Gästgivars officiellt från Vasa svenska församling till Jakobs församling i Stockholm med barnen:

Ebba Margit Runfrid, f. 27.2.1923 i Sideby och

Stig Erik Johan, f. 27.5.1924 i Sideby.

I verkligheten blev dock dessa ännu kvar Ömossa, där de besökte folkskolan. Hemgården i Skaftung avyttrades.

PA FASTARE MARK

Hilma Norrgård hade nu blivit fru Hilma Carlsson i Stockholm. Hon hade fått en förståelsefull make, som gav henne tid att ägna sig åt sina intressen, var händig i köket och erbjöd henne en relativt trygg ekonomisk tillvaro. Själv kunde hon bidraga avsevärt till husets underhåll genom sitt skriveri, men hon behövde inte mera ta till pennan i den tryckande känslan, att allt hon producerade måste betala sig. En lugn period i hennes liv inträdde. Hade Hilma nu glömt hembygden? - Nej. -

En och annan dikt och välskrivna stockholmskrönikor och andra berättelser av hennes penna dök upp sporadiskt i de gamla trotjänartidningarna. På somrarna besökte hon hemtrakten, och hon hade återfått sin själsjämvikt och sitt sprittande goda humör från de lyckliga barndomsåren. Intresset för hembygden och dess historia blott växte och fördjupades. Det var under ett av dessa besök, som nedtecknaren av dessa rader stiftade hennes personliga bekantskap. Hösten 1936 fick jag ett brev från Hilma, där det bl.a. står:

"Kunde du ej vara snäll och komponera (!! egna utropstecken) en melodi till bifogade dikt? Du kunde säkert "lansera" den sångligt någon gång framdeles... Varför ska inte vi Sideby-bor kunna ha någon egen hembygdssång? - om vi gör den själv -. Den är ej såld till någon tidning, förresten varför ska allt hamna i deras rymliga papperskorgar… Tänk om du skulle se något i det och ta dig an biten ifråga!"

Det är ogjort än dels på grund av min egen oförmåga att "komponera", dels på grund av diktens i mitt tycke något triviala innehåll som hembygdssång betraktad. Men det är inte för sent än att låta den publiceras:

"HEMBYGD

Kring Heden blåser en sunnanvind

i åsarnas blanka tallar,

där sanden blommar vid väg och

grind bland gårdar och gråa stallar.

Där borta mot väster syns Storsjö

by, idyllen bland träskets alar.

På landsvägen nedåt mot Sideby

en mjölkfora makligt skvalar.

Bland barrskog, susande allvar-

sam bland hagar i sommarfägring,

där skymta de stilla byar fram

som en stigande aftonhägring:

Där ligger på sluttningen Västervik

med redliga, trygga söner,

ett bibelns stilla Betania lik

omhägnat av stilla böner.

Och nere på slätten där österut

där ligger Ömossanejden,

som lyssnat en gång till en segersalut

i artonhundra års fejden.

Där ligger nu bygden i aftonljus

bortom björkalléernas bård,

där jag föddes en gång vid kvarnforsens brus

i en grå och glömd, gammal gård.

Vi gingo på grönskande åkerren

när vinden blev sval mot kvällen,

och hög stod vakande bautasten

bland träden på UxbergshäIlen.

Vi gått och stavat så mången gång

på namnen i Öjbergs graniten

och längtat tillbaka till lek och

sång:

- att på nytt vara vallhjon och liten.

Och smög så skymning och

enslighet

så tyst kring de kära husen,

vi tyckte oss se en menighet:

Våra fäder, hundra och tusen.

Vi tyckte oss se dem, de gamla,

som gått

på sin sista färd ned mot väster,

där Killhagens mörka granar stått

som stumma, bidande präster."

(Stockholm 1936)

Hilma Norrgårds litterära talanger låg mera på den berättande prosans plan än på den bundna poesins, vilket hennes senare produktion även tydligt skulle bekräfta.

Före detta skaftungflickans borgerliga tillnamn var nu Carlsson. Det oaktat tillåter vi oss att i denna biograf ännu kalla henne Norrgård. Hon hade nu blivit svensk medborgare, vilket gav henne tillträde till en del bibliotek och institutioner, som förut hade varit stängda för henne. Hon försummade inte att utnyttja dem för utökandet av sin kunskap om historiska händelser och personer, som på något sätt hade anknytning till hennes födelsebygd.

I Stockholm besöktes Hilma ofta av resande från hemtrakten. Det var nykomlingar, som behövde hennes hjälp för att finna sig till rätta, eller gamla bekanta, som ville hälsa på. Alla mottogs med samma vänlighet och värme. Sålunda kom det sig, att även jag knackade på vid Brahegatan 13 en dag våren 1937. Jag skulle stanna i Stockholm några dagar i vissa studiesyften. Besöket blev angenämt. Hilma förde mig omkring i staden: till stadsbiblioteket, stadshuset, kungliga slottet, Nordiska museet, dramatiska teatern m.m. Gästvänligheten i hemmet var påtaglig. Och vad förhållandet i äktenskapet beträffar, kunde man väl närmast karakterisera det med uttrycket "tredje gången gillt". En självbekännelse avgav hon i uttalandet: "Första gången gifte jag mig i barnsligt oförstånd, andra gången på beräkning och tredje gången…" - I ett brev senare ger hon uttryck åt sin tillfredställelse med tillvaron och omsorgen om barnen:

"I kväll är vi bjudna till Pedersens, värmlänningens som bor i samma hus… i höst flyttar vi till gathuset eller 4 tr. upp. Hyran flyttar också upp förstås… Nog är det mödor och besvär överallt, om man skall klara existensen och samtidigt säkra framtiden. De skriker att vi är snåla och försiktiga, men om folk visste hur bekymmersamt det är, då man har två barn att uppfostra. M. hade tagit examen i går och fick rätt goda betyg samt diplom för "flit, lydnad och gott uppförande". Förra veckan var de till Jämtland och Norge… Tänker ta hit E. och få honom i folkskolans 7: de klass i höst, så att han säkert blir riktigt, riktigt kungligt svensk…"

Omtanken om barnen och deras framtid var även enligt Hilmas uppgift familjen Carlssons främsta motiv, när den en tid därefter tog nytt släktnamn, nämligen Stockhammar. Det låg minst av allt i Hilmas kynne att vilja pråla med ett förnämt namn. Det i borgerliga namnet Carlsson var det för all del inget fel på. Men om man slog upp Stockholms stads telefonkatalog och kunde följa namnet sida upp och sida ned, och många "Carlssöner" dessutom bar samma förnamn, insåg man att namnändringen var en praktisk angelägenhet. Om hennes författarskap därtill kunde dra någon nytta av den, var det endast väl. Norrgårds Hilma heter härefter också i dessa anteckningar Hilma Stockhammar.

Vi gör ett hopp i tiden över kriget i fäderneslandet. Som alla andra Finlandsvänner hade hon både i tanke och handling deltagit i hjälpverksamheten. Mostern i Ömossa och andra vänner kunde säkert då och då glädja sig åt att sätta rent kaffe i pannan, då andra var utan… Under en tids sjukdom och vistelse på Serafimerlasarettet i Stockholm 1943 kom Hilma Stockhammar under docent Sten Lagergrens vård. Hennes kroppsliga lidande gick att bota genom en operation. Men hon var också psykiskt nere och otillfreds med sig själv. Jäktet i storstaden harmonierade dock slutligen inte med den livsmelodi hon sökte. Hon längtade till hembygden, det enkla stilla livet och lugnet i fädernas bygd. Den gode doktorn, som var nervspecialist, rådde henne att resolut lämna allt författarskap och litterärt snobberi och skriva om hembygden enkelt och flärdfritt - till lycka för fru Stockhammar själv och hennes hemtrakt, kan man säga. Hon följde hans råd, och under ett par tre års tid kom huvudparten av de noveller, berättelser och kåserier till, som sedermera samlades i "Flydda tider i Sydösterbotten". Hon gick så upp i sitt arbete och hugnades med en sådan själsharmoni, att den bar också i henne över sorgen, då hennes förståelsefulla make rycktes bort efter tre månaders sjukdom 1946.

I RAMPLJUSET

Så kom boken ut. Hilma Stockhammar lyftes med ens fram från relativt obemärkthet till en plats i parnassens främre bänkrader. Recensionerna av hennes bok har vi delvis återgett, och de är alltigenom positiva. Men vad hände henne själv?

Efter att ha läst hennes bok julen 1946 skrev jag och tackade för den angenäma högtid hon berett mig bland annat med orden:

"Jag är stolt över att vara sidebybo, sedan min hemtrakt och dess folk fått en så vacker beskrivning.

Det är icke granna ord, som famlar i det blå, det är levande människor av kött och blod, som stiger fram. Det är bygdens själ, som sann och varm fyller berättelserna. Och då man själv är en del av detta kött och blod och en del av denna ande, lever man med i skildringen så intensivt, att man när man sluter boken har svårt att komma åter till dagens verklighet."

Vi låter Hilma själv tala ur svarsbrevet:

"Stor tack för det vänliga brevet… Vidare var det den gamla sanningen att när man nått ett mål, vunnit framgång så känner man sig precis som förut. Sally Salminens undran "Katrinatiden", om folk blivit tokiga, har i dessa tider delats av mig. Har förundrat mig över att alla rikssvenska blad har höjt mitt lilla alster till skyarna. Och sagolavinen har växt, så att jag varit bortbjuden alla kvällar och känner mig som den professionella middagsätaren…

Sista veckorna har varit för mig som en dröm, en feber, och på denna tid har jag sett mer av Stockholms festvåningar än under 15 föregående år. Allt som liv och anda har och som har något att göra med finländskt kulturliv har skickat inbjudningar. Att jag skrivit en bok anser jag inte märkvärdigt - men jag börjar undra om jag inte har någon slags förmåga att vinna 'människor?? Hur eljest förklara saken.

Jag är absolut överreklamerad ... Föreningen Svensk-Finlands Vänner är ju en exklusiv sammanslutning och de har valt mig till en stöttepelare och man kommer ju in i deras kretsar på det viset, men inte är det någon värld för mig, som måste gå ut och andas efter konversationen, jag känner mig som en skådespelare, inte mig själv…

Men om ni kunde åsadkomma något underverk, så att jag än en gång i livet blev en av eder, så offrade jag vad som helst. Jag skulle vilja tillbaka till Sideby... så jag kunde få ro att skriva. Här i Stockholm går det inte... Nog skulle jag skriva, bara jag fick ordnat med en lugn bostad, helst då på landet i Ömossa. Jag har massor av stoff och är vitalare än på långa tider, bara de yttre förhållandena ville ordna sig."

DET ANDRA UPPBROTTET

De yttre förhållandena ville verkligen inte ordna sig. I kretsen av de verkliga "beundrarna" inställde sig också sådana, som ville dra nytta av författarinnan Hilma Stockhammars berömmelse. Trygghet både i yttre mening och i fråga om den vilsna anden var någonting Hilma Stockhammar hade sökt ända från barndomen, då hon slöt sig i sin farmors famn. Mitt i all denna uppvaktning, som kom henne till del, kände hon sig ensam och övergiven. - "Tycker jag inte är samma människa som förr sen Bror dog så tragiskt efter så kort sjukdom... det låter konstigt, men min nyårsönskan i år var att slippa uppleva nästa nyår, så tomt har det känts."

Denna tomhets- och ensamhetskänsla var väl orsaken till att Hilma Stockhammar ännu lät sig lockas in i ett fjärde äktenskap, när en efterhängsen uppvaktare uppenbarade sig i änklingen trävaruarbetsförmannen John Wågströms gestalt och "förståelsefullt och deltagande" erbjöd henne sitt stöd. Det gick en tid, innan fru Stockhammar kom till insikt om att hon var grundligt vilseledd. Hon som alltid trott gott om människorna, kände besvikelsen så mycket större, när hon möttes av egoism, svek och falskhet. Plågad av den nya mannens tvenne vuxna söner, som låg henne till last månad efter månad i Stockholm under föregivande, att de sökte arbete, och föremål för endast ekonomiskt intresse från mannen, som höll sig borta i Norrland, orkade inte Hilma Stockhammar-Wågström stå ut. Följden var ett nervsammanbrott, som förde henne till sjukhus. På morgonen den 9 april 1948 går Hilma Stockhammar i sin förtvivlan till stranden vid Mälarhöjden, sticker ett blyertsskrivet meddelande i en postlåda, tar en stark dos sömnmedel, går ut på en brygga och sätter sig på kanten -. Senare på dagen hittades hon död i vattnet invid bryggan.

Broder eller syster, som läser detta, döm ej Hilma Stockhammar för hennes handling! Överlämna domen åt Honom som rannsakar hjärtan. Ett ödesmättat liv hade ändats, en sökande, vilsen ande hade flyktat till den plats, där den finner ro. Må en tanke fylld strof, nedtecknad av hennes hand i Skaftung den 18 nov. 1927 vara hennes gravskrift, där hennes kremerade stoft ligger nedmyllat på Haga norra kyrkogård:

"SÅ JAG TROR

Var mänska har sin levnadsmelodi.

Min går i moll, det har väl mången funnit.

Men dissonansen, som nu finns däri,

skall lösas, så jag tror, i harmoni

när jag en gång till slutackordet hunnit."

 

 

III. Gustaf Wideskog

"RÅGBONDENS" SONSON

I sin släktutredning, "Släkten Norrback i Sideby och Lappfjärd", (Syd-Österbotten 1940) omtalar f.d. folkskolläraren och affärsmannen Emil Norrback, hur Norrback skattehemman i Sideby år 1788 upptogs och övertogs av nybyggaren Anders Mattsson Norrback, sedan denne gift sig med bondedottern Caisa Lassfolk. Denne Anders, som egentligen hade sitt ursprung i Kumo (Hälli gård i Harjavalta), kom efter många omflyttningar som dräng till Sideby från Hvittisbofjärd (Ahlainen). Anders´ en sonson, Gustaf Fredrik Norrback, f. 1829, var gift med Anna Sofia Storteir i Sideby och bonde å hustruns hemmansdel. Han synes ha börjat använda tillnamnet Teir. Släktforskaren säger, att Gustaf ett år fick en ovanligt god rågskörd och kallade sig då "Rågbondin", som sedan allmänt blev hans namn i byn. Sedermera sålde han hemmanet, begav sig till S:t Petersburg, troligen som timmerman eller skeppsbyggare, och dog där i feber 1878. Han uppges ha varit god läsare och talare.

Yngsta sonen till "Rågbonden", Selim Gustafsson (Teir?), f. 30.8.1865, tjänstgjorde som ung en tid som affärsbiträde hos en handlande C. Enholm i Kaskö, vilken var gift med en syster till den kända lärarinnan och nykterhets- och folkbildningskvinnan Rosa Invenius. Med sin principals bistånd och sannolikt också påstöt utbildade Selim Gustafsson sig till folkskollärare, för övrigt den andra utexaminerade folkskolläraren bördig från Sideby. Som lärare hade han först tjänst i Töjby, Korsnäs, och senare från 1891 i Ömossa, Sideby, till sin hastiga död där (i lunginflammation) 25.4.1900. Vid sidan av sin tjänst skötte lärare Gustafsson flere kommunala uppdrag, var en anlitad talare vid bl.a. nykterhetsmöten och skrev notiser i en del tidningar. Lärare Gustafsson var far till tidningskorrespondenten, bygdeskalden och författaren Gustaf Selim Gustafsson, f. 23.5.1903.

Denne var sålunda "Rågbondens" sonson. Omkring 1920 ändrade han sitt släktnamn jämte modern och en yngre broder och blev Gustaf Wideskog.

Moder till Gustaf Wideskog var Hilma Alexandra Koskinen, född Ojala i Storå 26.4.1872. Hon hade som ung adopterats av sin fars broder, Henrik Koskinen, som efter tunga springpojks- och butiksbiträdesår i Kristinestad småningom blivit en stor affärsman i järnbranschen i Åbo. Flickan hade fått en "fin" uppfostran och utbildning i enlighet med tidens sed för unga fruntimmer. Bland annat hade hon besökt en hushållsskola i Stockholm och där blivit bekant med döttrar ur "bättre" familjer. I hushållsskolan hade hon visat goda anlag för teckning, vilket ämne också synes ha ingått i de unga damernas hushållsutbildning.

Via systrarna Invenius hade Hilma Koskinen "av någon tillfällighet" blivit upptäckt av folkskolläraren Gustafsson och blivit hans fru.

När mannen dog, stod läraränkan så gott som på bar backe i Ömossa med tre barn, av vilka Gustaf var det mellersta. Av sin fader mindes han enligt egen uppgift egentligen ingenting annat, än när han fördes bort i en svart kista. Antagligen fick fru Gustafsson hjälp av sin adoptivfader, så att hon kunde skaffa sig den lilla, nätta röda stugan i Ömossa, i vilken hon sedan levde med barnen som "gamälfruen", då en ny lärare med "ny" fru hade kommit till byn. - Stugan står ännu kvar i stort sett oförändrad såväl till det yttre som till det inre och borde på något sätt bevaras som "Gustaf Wideskogs hem".

Det var inte lätt för en läraränka för femtio år tillbaka att klara uppehället för sig själv och tre barn, ovan som hon dessutom var från tidigare att med egna krafter försörja sig. Troligen av den anledningen kom inte Gustaf, beklagligt nog, att få någon annan skolutbildning, än den folkskolan i hembyn skänkte honom, ehuru han tidigt visade en påfallande stor läslust. Moderns anlag för teckning hade han också ärvt och gav prov därpå redan i ungdomen. Men en sträng uppfostran gav hon barnen enligt hörsägen, medan de var små, om till nytta eller skada för dem i framtiden må vara osagt.

I sjuttonårsåldern kom sig Gustaf Wideskog in på affärsbanan, i det han fick börja sköta Sideby andelshandels filial i Ömossa. Men man har fått det intrycket, att Gustaf inte trivdes med arbetet. Måhända var det litet så, som det sades om Frans Mikael Franzen i tiden, den blivande skalden och biskopen, att han i tankarna vägde alun i stället för salt åt kunderna. Böckerna fångade hans intresse. Efter något år lämnade Wideskog butiken. Affären uppgick senare i Sydösterbottens handelslag. Ynglingens håg drogs mer och mer till litteraturen.

MED PENNAN SOM VERKTYG

Ungefär samtidigt som Gustaf Wideskog blev "butiksknodd", begynte de första trevande bygdekorrespondenterna av honom visa sig från Ömossa i tidningen Sydösterbotten. Redaktör Stenlund tog välvilligt emot dem och uppmuntrade honom liksom Hilma Norrgård till fortsatta journalistiska försök. Genom tidningen "Samarbete" fann även hans tidigaste skaldealster väg ut till allmänheten. Det låter kanske anspråksfullt, då man säger, att Gustaf Wideskog redan vid tjugotvå års ålder var mogen för sin debutroman. I varje fall utkom av honom redan år 1925 en bok på 128 sidor, betitlad "Konstnärsblod" på Frams förlag i Vasa.

Till komposition och motivval är förstlingsverket närmast att jämföra med de små kärleks- och äventyrsböcker, som alltid översvämmar bokmarknaden och vänder sig till en romantisk och okritisk ungdom:

- Folke Halvardsson, som egentligen var son till en ryktbar sångerska och en uppskattad målare, hade som litet barn lämnats i en bondes vård vid Myren. Konstnärsparet rör sig ute i stora världen i Stockholm och i Frankrike, medan sonen växer upp vid myren. Men konstnärsblodet och bildningshungern hos Folke Halvardsson driver honom att lämna sin ungdomsälskade, Lindvi Angantyr i granngården. Han återvänder dock efter några år som en bildad man, blir folkhögskolrektor och gifter sig med Lindvi. Även modern och en syster, den vilsna fågeln Katrine, får på slutet en lugn plats vid Myren. Där slutar alla sina dagar, och Folkes - vars rätta namn var Torstensson - ättlingar fortsätter hans verk dels som duktiga jordbrukare och dels som oroliga konstnärer. -

Författaren rör sig till stor del i sådana miljöer, av vilka han inte ägde den ringaste personliga erfarenhet. Därför lider skildringen brist på originalitet och måste betraktas som "dikt" eller efterapning. Vill man, kan man framleta i berättelsen ett uttryck för författarens egna ungdomsdrömmar i hans bifall till Lindvis fråga:

"Skulle du stanna kvar här, om du visste, att man uppskattade din konst? - Om du visste, att du icke var ett obemärkt Myrens barn, utan att dina dikter trängde sig fram från dess innersta dunkel ut till världen och levde på ett helt folks läppar? Att mödrarna sjöngo dem för sina barn och nämnde ditt namn för dem som ett exempel på hur även en obemärkt yngling kan arbeta sig fram till ära och glans, även om han icke i övermod lyfter sina vingar för att endast nedstörta i havet?ª

I fråga om språkbehandlingen visar dock Gustaf Wideskog redan med detta första lilla arbete en förbluffande ledighet och språkteknisk färdighet, som röjer tydliga anlag på området.

Det, som brast i Gustaf Wideskogs skolunderbyggnad, tog han efter hand igen genom flitig läsning av all överkomlig litteratur både skönlitterär och populärvetenskaplig. Som bokanmälare för olika förlag fick han fördjupa sig i en hel del nyutkommet, och med åren växte hans privata bibliotek ansenligt. Mera systematiskt studerade han per korrespondens stilistik, journalistik, teckning och målning, främmande språk, esperanto m.m. Hans bildningsnit riktade sig icke enbart inåt mot honom själv utan också utåt. Han var med som stiftande medlem, då Ömossa ungdomsförening bildades 1922 och blev dess första sekreterare. Efter två år på denna post beklädde han ordförandeposten även två år. Flitigt verkade han inom föreningen med att ordna festprogram, sammanställa tablåer och sketcher vid behov och använda den talets gåva, som han utrustats med. I den svenska utpostbyn Kasaböle, som från Sideby skjuter ut över länsgränsen in i Merikarvia (Sastmola) socken, hann även Wideskog starta en svensk ungdomsförening år 1931, då han tjänstgjorde där som vaktmästare vid den privata svenska folkskolan.

Icke blott en andlig ljusspridare blev Wideskog utan också en i ordets rätta bemärkelse materiell, ty när Ömossa elektricitetsandelslag bildades och det efter kriget gällde att genomföra allmän elektrifiering av byn var han en drivande kraft.

Samtidigt som Gustaf Wideskog utvidgade sin journalistiska verksamhet till allt flere tidningar och försåg dem med noveller, kåserier, bygdenotiser och artiklar i dagsaktuella spörsmål, försummade han icke att ge sin skaldeådra utlopp. År 1930 utkom på Söderström & C: o förlagsaktiebolag ett häfte dikter av hans penna, omfattande 34 stämningsdikter och meditationer. Som prov på hans alster må första och sista dikten anföras. Den första har han iklätt sonettens regelbundna rim och versmått:

"VILDGÄSSEN

Den första vildgåsflocken styr mot söder,

försvinner bakom skogens mörka galler,

där redan kvällens skära skymning faller

och dimma uppå gula gläntor föder.

Högt över skogens fina iskristaller

i rött ren nattens smala skära glöder;

den vida slätten i dess skimmer blöder

och snåren stå likt vita havskoraller.

I fjärran vildgåsflockens rop förklingar

och bittert svårmod in i själen droppar;

allenast längtan deras skri mig bringar:

Ack, finge också jag i dessa troppar

mot Södern fly, på snabba vildgåsvingar.

högt över skogens skymningshöljda toppar."

I den sista dikten i häftet har Wideskog frigjort sig från den traditionella formgivningen och uttryckt tanke och känsla i modernistisk stil:

"SJÄLVBEDRÄGERI

Jag drog på mig

oskuldens skinande mantel,

sanningens kåpa och

helighetens dräkt.

Och jag såg mig i

spegeln.

Vad fann jag?

Bakom den granna, färgrika

masken

grinade

en döskalle.

Jag, stackars jag, hade

icke ett enda, icke ett enda uns av

de egenskalper, för vilka jag ställt

mig som

sakförare.

De voro alla, alla mina stackars

dygder

inneslutna i

en grinande dödsskalle.

Förskräckt kastade jag av mig

självbedrägeriets fläckiga kappa

och

drog på mig

paltorna igen.

Jag var åter

människa ibland människor!"

LIVSFILOSOFEN

Redan tidigt framträdde i Gustaf Wideskogs författarskap en stark idealistisk-religiös grundton. Han siktar mot stjärnorna men känner sig ha krafter att nå endast trädtopparna. Hans längtans vandring går mot de blånande höjderna, där den vida, fria utsikten öppnar sig mot ljusa rymder, men stapplande på trötta ben orkar han knappt över slätternas mull och grus. Hans ande brinner av lust att nå renhet och sanning men fjättras av svaghet och besudlas av synd. Detta tema återkommer ständigt i hans diktning.

Man kunde också uttrycka det med de gamla orden: "Anden är villig, men köttet är svagt."

Sluttanken i hans religiösa dikter utmynnar dock oftast i tron, att han skall nå sin längtans mål genom en barmhärtig hand, som skall leda honom fram.

Wideskog hade även genomgått talarkurser, arrangerade a v Svenska Missionsförbundet i Finland och uppträdde även en tid som rese talare i detta förbunds tjänst. Ehuru vi icke var i tillfälle att åhöra något tal av honom i denna befattning, kan vi förmoda, c att hans religiösa utläggningar då följde samma grundtema.

Över huvud taget var han en känslornas och ytterligheternas man. Växlingarna i hans inre värld framträdde på flere sätt. Hans religiösa åsikter pendlade mellan ungdomligt ateistiskt övermod och ödmjuk, trosviss hängivenhet, hans kulturella syn på tillvaron mellan ljus optimism och dystert domedagsmörker, hans allmänna sinnestämning mellan glättig livslust och tung ruelse. Det har uppgetts även honom närastående person, att han kunde vara "glad som fågeln i morgonstunden" men också kunde gråta som ett barn.

Kriget bidrog till en genomgripande förändring i Gustaf Wideskogs inställning till många livsproblem. Han var med såväl i vinterkriget som i det senare fortsättningskriget på hårt utsatta frontavsnitt på Karelska näset och vid Hangö, Säntämä och Svir. Han hade sett avgrundsandarnas raseri och förstörelsen omkring sig och bevittnat, hur livet utsläckts för goda vänner från hembyn. Krigsupplevelserna gav en tänkande människa mången anledning till rannsakan, begrundan och omprövning av sin livssyn. Mellan slagen i korsur och förläggningar var Gustaf Wideskog något av en Gamle Hurtig-typ, som diskuterade och filosoferade över livets vansklighet och världens ondska.

Före kriget hade han som mången annan tagit högstämda fosterländska fraser i sin mun och trott på vapnens vikt för vårt lilla folk. Hemkommen från luttringen gick han helhjärtat in för den vapenlösa samexistensens, det kulturella framåtskridandets och det humanitära arbetets linje. Politiskt sett gjorde han sig då till tolk för rätt vänsteravancerade åsikter. Hans journalistiska verksamhet, som helt naturligt hade varit av mindre omfattning under kriget, tog nu ny fart och åren 1945-1946 uppvisade han en sällspord aktivitet i tidningarna. Åtminstone ett tjugotal tidningar och tidskrifter av olika slag såväl religiösa som profana i hemlandet och i Sverige försåg han då med material. Även till svenskamerikanska tidningar utsträckte sig hans medarbete.

Gustaf Wideskog spelade som publicist på ett ovanligt brett register. Hans artiklar Omfattade de mest olika områden och berörde de mest mångskiftande problem. De riktade sig till alla åldrar från barn i sagoåldern till grånade politiker.

Lika varierande som ämnena kunde också hans signaturer vara. Emedan nedtecknaren av dessa uppgifter råkar ha tillgång till en någorlunda komplett samling av hans alster från efterkrigsåren, må de litet närmare presenteras.

Förutom att Gustaf Wideskog skrev under eget fullständigt namn eller detta förkortat, använde han som täcknamn: Pennfäktaren, Pennskaftet, Positivhalaren, Bläckhandsken, Sekatör, Fågel Blå, Code, Service, Signatur, Reflex m.fl. Som rubriker för regelbundet återkommande krönikor använde han i Syd-Österbotten "Stjärnskott" eller "Axplock", i Kaskö Tidning "Glimtar", "Bläckstänk och Saxhugg" och "Kärvar och korn", i Österbottningen "Korn och kärna" och "Klippt och skuret". Prov på ämnen för artiklar i större dagsfrågor kan följande utgöra:

1. Människan och människovärdet (S-Ö 25.1.1945).

2. Den abstrakta krigföringen (K.T. 29.9.1945).

3. Kulturen vägd på en våg I-III (S-Ö 1945).

4. Den internationella luft- och sjötrafiken (K.T. 17.10.1945).

5. Krig och demokrati I-IV (S-Ö 1945).

6. Sedelmyntets historia (Samarbete 1.11.1945).

7. Vissnade kransar, kryckor och änkedok (K.T. 8.12.1945).

8. Världsnöden och depressionen (K.T. 16.1.1946).

9. De ryska språkkonstnärerna och litteraturen (S-Ö 24.4.1946).

10. Massornas tidsålder (Öb. 11.2.1948).

Detta var endast några av de större artiklarna i dagstidningarna. Samtidigt ingick en längre följetong Böljor och bränningar i Samarbete, noveller i Hembygden och Veckospegeln, naturskildringar i Spararen, läsning för de yngsta i Hufvudstadsbladet, betraktelser i religiösa veckoblad och dikter i en mängd olika publikationer.

Till sina artiklar i veckotidningarna ritade Wideskog ofta själv bilder och vinjetter och hade uppnått god färdighet i tuschteckning.

Av detta får vi en uppfattning om Gustaf Wideskogs flitiga medverkan i tidningarna åren närmast efter kriget. Men han ägnade sig därutöver också åt annat författarskap. Ar 1947 utgav han på Halls förlag i Jönköping en i religiös anda skriven roman "Mot en ny vår" om 150 sidor och året därpå en fortsättning "När vårstormar gny" om 134 sidor på samma förlag. Vi refererar innehållet i korthet:

- En ung, religiös sjuksköterska, Åsa Cedergren, hade vuxit upp i en rik herrgård i södra Finland. Under kriget hade hon sin tjänstgöring i Lappland och stannade även där efteråt för att vara barackernas folk till hjälp vid återuppbyggnaden. Här mötte hon i ett ödemarkstorp den ensamme mannen Ernst Tunberg och blev efter en tid hans maka. Hon avstår från ett stort arv till förmån för samhällets olycksbarn i sin födelsebygd och väljer fattigdom och ett hårt liv i obygden. Kampen för tillvaron i den vresiga naturen, där de förföljs av olyckor och motgångar i form av oväder, vilddjur och död för dem närmare varandra i ödmjukhet och uppriktighet och fördjupar deras gudsförtröstan. Härtill bidrar i avgörande grad en liten gosse från mannens ett tidigare kortvarigt förhållande, och huvudinnehållet kunde uttryckas i orden: "Den, som icke mottager Guds rike såsom ett barn, han kommer aldrig därin."

Även om de svenska namnen inte riktig passar in i omgivningen och den logiska kompositionen ibland klickar i fråga om naturlighet, fängslar böckerna läsaren genom en del dramatiska förtjänster och ett ledigt språk. Vissa äktenskapliga problem tyder på självupplevelse hos författaren, och böckerna visar, vilken inre utveckling han genomgått, sedan hans första bok kom ut.

FAMILJEN

"Ämbetsbetyg för i Sideby födde Gustaf Selim Wideskog f. 23.5.1903, död 7.8.1955, vigd 24.8.1928 vid Vivi Emilia f. Öman 28.4.1911 i Sideby, som lever. Frånskilda 30.11.1948. Barn: Anita Vivi Alice f. 19.10.1928 i Sideby, lever. Mannen erkänt faderskapet till N.N. f.11.3.1948 i Sideby, som utflyttade till N.N. 26.11.1948, och vars mor är N. N. f. 26.12.1915 i N. N., utflyttade dit samma tid som sonen."

Så lyder, med utelämnande av vissa namn, i korta fakta de officiella uppgifterna, som erhållits från pastorskansliet i Sideby om familjen Wideskog. Men bakom de torra siffrorna ligger ett tjugoårigt äktenskap och familjeliv, som rymmer varm tillgivenhet och kärlek, förståelse och uppskattning, moderlig ömhet och faderlig vård, glittrande barnaögon och innerlig glädje men också ett liv av smärta och tårar, övergivenhet och tragik.

Man har frågat sig, hur Gustaf Wideskog med sin språkliga begåvning, sin journalistiska förmåga och litterära talang inte kom att fast knytas till någon tidningsredaktion utan kom att förbli en fribrytare på det offentliga ordets farvatten. Han skulle väl ha varit som klippt och skuren för en redaktörsstol. Frågan är inte lätt att besvara och behöver inte heller få ett exakt svar. Några omständigheter kan dock beröras.

För det första saknade han sådana pappersmeriter, som tyvärr ofta är enda förutsättning för en god anställning, för det andra var han mycket anspråkslös och ville ogärna armbåga sig fram och för det tredje trivdes han med att vara en "fri" man. Det kan icke förnekas, att Wideskog var en rätt stor bohem.

Periodvis sysslade han också med annat än läsning och skrivning. Hans Uppträdande som missionsresetalare har redan berörts. Han ledde även Sideby lantbruksklubb något år, för vilken uppgift han borde ha varit skickad, intresserad som han var för blomsterodling. Sin lilla gårdstomt prydde han med blommor av många slag. Dylika småsysslor gav honom dock inte mycket att leva på. Kunde Gustaf Wideskog under sådana förhållanden försörja sin familj? - Hans f.d. maka säger, att mannens inkomster inflöt oregelbundet men att familjen aldrig behövde lida någon nöd. Ibland kände sig Gustaf pressad av ekonomin att skriva, och då kunde han vara något ur gängorna. Men när honoraren kom, var han glad och förnöjsam. Makan förstod hans läggning och delade hans bekymmer och glädjeämnen.

Genom Gustaf Wideskogs medverkan i rikssvenska och svenskamerikanska tidningar blev hans namn och hemort bekanta vida omkring. Detta hade till följd, att man under briståren närmast efter kriget fick mottaga en del förfrågningar från Sverige och Amerika om hjälpbehövande ortsbor. Det började komma gåvopaket i ansenlig mängd, och Wideskog åtog sig en omfattande förmedling av adresser och utlandsgåvor. Verksamheten gav honom mycket arbete med korrespondens och fördelning av gåvorna, och han ådrog sig klander av avundsamma belackare men rönte också i hög grad tacksamhet från glada gåvomottagare. Fam. Wideskog själv unnades väl den glädje och nytta den kunde ha av förmedlingen.

Äktenskapet och familjelivet synes ha varit och var säkert en lång tid harmoniskt. Men som ovan citerade ämbetsbevis framgår, inträffade omständigheter, som ledde till en brytning och skilsmässa. Att en sådan, som oftast, föregicks av inre slitningar, är en tämligen given sak. Familjemedlemmarna skingrades envar åt sitt håll och emigrerade efter hand alla till Sverige, där dottern och den frånskilda hustrun ganska snart gifte sig.

I ENSAMHETEN

Svåra söndringar i ett äktenskap åstadkommer väl alltid i de berörda parternas själ repor, som kanske blott långsamt eller aldrig helas. Hur Gustaf Wideskog tog brytningen är svårt att uttala sig om. Men att han genomgick en själslig kamp, kan man ta för givet, om den också inte särskilt avspeglades i hans författarskap. Detta avtog förresten snabbt, vad de inhemska tidningarna beträffar, och 1950 sökte han sig bort till Sverige, bort från sin hembygd, det Ömossa, som han varit så i själ och hjärta bunden vid.

Bosatt i Stockholm ägnade han sig ännu åt skriftställeri ehuru icke som levebröd. Han hade sedan 1951 anställning som lagerarbetare vid firma Arvid Ingströms Pumpfabrik. Arbetet Skötte han tillbelåtenhet och var omtyckt av kamraterna på arbetsplatsen. Hans hyresvärdinna hade dock börjat iakttaga vissa tecken till oregelbundenheter i hans privata livsföring. Gick hans fortsatta livsvandring "mot en ny vår", eller begynte "vårstormar gny"? -

Ensamhetskänslan och rotlösheten i storstaden synes ha gripit honom. Han sökte något sätt att döva oron. Såren i hjärtat blödde. Han sökte läkedom. - Hur kan icke rastlösheten i en sådan myrstack, som en storstad är, förvandla en människa! Mitt i folkvimlet är hon ensam. Mitt i all rikedom är hon ett fattigt och armt barn.

Hemma i Finland hade Gustaf Wideskog en son, som han ville vårda sig om, en son av eget kött och blod, som han hade erkänt som sin. Han skulle komma på besök. Fadern hade berett sig att ta emot honom och gladde sig på förhand åt besöket…

Så kommer plötsligt nyheten i tidningarna, att Gustaf Wideskog hade påträffats drunknad vid Nybrokajen söndagen den 7 augusti 1955, efter att han en vecka saknats i sin bostad.

Polisen undersöker fallet, men någon egentlig klarhet fås ej. Av de tre tänkbara alternativen:

olyckshändelse, självspillan eller överfall lutar polisen åt det första. De anhöriga tror däremot fullt på överfall och rån. Många omständigheter skulle tyda därpå.

Visshet om orsaken till Gustaf Wideskogs död har icke erhållits än i dag och torde ej kunna fås. Men kanske hans egen längtande själ fått visshet. Vi vill även gärna avsluta dessa anteckningar om honom med en strof ur hans egen dikt "Jag längtar…":

"Jag längtar bort till gryningen

från dalarnas sövande ro,

fast min väg bär genom mörker

vill mitt hjärta ändock tro.

Det klarnar väl omsider

och om bergets fot jag når,

min längtans väg är ej så lång

till livets jubelår."

Gustaf Wideskogs stoft vilar i hembygdens vigda jord på Sideby kyrkogård.

 

IV. Slutord

Föreliggande biografiska hågkomster och uppgifter om de tvenne i relativt unga år bortgångna sidebyättlingarna Hilma Stockhammar och Gustaf Wideskog är samlade och nedtecknade i all korthet och anspråkslöshet. De hade självfallet kunnat göras kortare men även mycket längre och fylligare. Vi tror dock, att de även i denna form skall skingra en del dunkla moln kring dessa två särlingar bland bygdens folk och bidraga till förståelse av deras liv och verk. Vi hoppas också, att deras namn skall räddas ur glömskans sjö och deras minne bevaras till senare generationer.

Om vi ännu i en jämförelse ville söka fram några karakteristiska drag mellan deras litterära produktion, är det inte svårt att finna åtminstone ett par sådana.

Hilma Stockhammars styrka ligger i den naturliga berättarkonsten. Trots sin drömmande yttre attityd är hon den allt seende och hörande verklighetsmänniskan. Liksom den skapande bildkonstnären med sin pensel eller mejsel arbetar fram sina gestalters särdrag, målar hon och skulpterar i ord, så att hennes modeller står livslevande för betraktarens inre syn. Historiska fakta bli, nedskrivna med hennes penna, ingen torr och dammig läsning utan en livfull samtidsberättelse.

I några av sina små poetiska alster har hon även lyckats sammantränga en djup och äkta känsla och stämning.

Gustaf Wideskog är den mångsidiga vardagsjournalisten, ur vars penna språket flyter lätt och korrekt. Men han är också den något overkliga idealisten, poeten, som diktar och rimmar mera under tillfälligt uppbådad känslas inflytande än under ett djupt inre tvång. Hans noveller och böcker är mera ett uttryck för fantasins flykt än det upplevdas verklighet. Han är visserligen den överlägset mera produktiva författaren men den mindre äkta.

Gemensamt för dem båda är den starka hembygdskänslan, om den ock för den förra springer fram ur den enkla vardagsgärningen och för den senare är mera till för festbruk. Deras levnadsväg förde dem båda bort från deras barndoms bygd och gestaltades till två tragiska människoöden.

 

 

1) T. E. Karsten: Svensk bygd i Österbotten II, sid. 6 och 322.

 


* Texten ingår i Gunnar Nybonds skrift "Två märkliga livsöden. Anteckningar om Sidebyborna Hilma Stockhammar och Gustaf Wideskog", Kristinestad 1960 och publiceras på WWW med tillstånd av författarens son Trygve Nybonde.