De tre sist anlagda nybyggarhemmanen i Ömossa, nämligen Rosenback, Kivistö och Bergvik, togs upp på överloppsjorden i den östligaste och yttersta utkanten av byn på gränsen mot Uttermossa by i Lappfjärd. Någon egentlig gräns fanns inte fordom mellan byarna, synnerligast som de båda låg inom samma socken. Hemmanens ägor flöt in i varandra från de båda byarna, och där kronans överloppsjord skilde dem åt, möttes ofta intressena vid koloniseringen. Nybyggarbönder från Lillträsk, Sandvik och Renvik uppträdde vid syneförrättningar på Ömossa bys sida och bevakade sin rätt vid anläggning av nybyggen där.

De sydligaste hemmanen i Uttermossa by, nämligen Renvik nr 8 och Peltomaa nr 9, sträckte sig ända till länsgränsen i söder och bildade ända till 1863 en korridor mellan Sideby kapell och Storå kapell, vilka båda tillhörde Lappfjärds kyrkoherdegäll. Nämnda år överfördes genom kejserlig resolution de båda hemmanen i Uttermossa till Vesijärvi by i Storå, som 1855 hade upphöjts till eget pastorat i likhet med Sideby fem år senare.

Från den tiden hade Sideby och Storå gemensam kommungräns ovanför Ömossa till början av 1973, då Kristinestad införlivade Sideby med sitt område och gränsen i stället blev stadsgräns.

Sideby har alltid åtminstone delvis, speciellt om man räknar Skaftung till Sideby, tillhört den österbottniska sfären som by i Närpes eller Lappfjärd storsocknar, men också som självständig socken som här på kartan där den tjocka gränslinjen avgränsar den gamla socknen Närpes.

Lika flytande som den geografiska gränsen mellan byarna var i forna tider, synes också språkgränsen ha varit. Kärjenkoski och Vesijärvi byar på Storå-sidan hade länge, trots sina finska namn, en stor del svenskspråkiga invånare och säkert i hög grad en tvåspråkig befolkning. På samma sätt förhöll det sig på Ömossa bys sida. Själva kärnbyn var ända fram till senaste sekelskifte genuint svenskspråkig, medan gårdarna i den östra utkanten hade blandspråkig befolkning. De språkliga kontakterna förlöpte friktionsfritt. Behövde man köpa en häst och fick höra att en sådan fanns till salu uppe i någon av "finnbyarna", så begav man sig dit och handlade. Finnarna igen kom från inlandet körande ned till strandbyarna och bytte åt sig strömming till vinterfisk mot säd eller färdigt mjöl. Kontakterna i vardagslag ledde också till att man lånade benämningar på saker och ting av varandra och tog efter varandras seder och bruk. Bara som ett par exempel på språkligt lån från finskan till svenskan i traktens dialekt kan nämnas orden Kapål(fi kapula = kort träkäpp, kavle), tilkkå (fi tilkku = täljspån, flisa, bit eller lapp av tyg eller läder) och silppå (fi silppu = hackelse av vanligen korn- eller havrehalm till sörpa åt hästarna). - Ha du skuri naon silppå ti stalle åt hästan? - Man vaktade också korna på finska, d.v.s. man paimade dem och körde hö åt dem på en vankkår (vankkuri = en böjd kärrflake med små hjul).

Tidvis tillhörde Sideby söderom Skaftung (gränsen gick vid Rågård) Ulvsby socken i Satakunda fram till 1606 och har tidigare alltid haft ett livligt utbyte av kontakter med socknarna (som Sastmola och Vittisbojärd) i norra Satakunda samt de finska socknarna inåt landet.
S.G.Hermelins kartor från 1798 och 1799. Källa.

En likadan inlåning från det svenska folkmålet till det finska har självfallet ägt rum. Jag satt för en tid sedan på busstationen i Kristinestad och lyssnade på två storåfinnars samtal med varandra och fäste mig t.ex. vid orden "huuslaagari" och "huusi" (hovslagare och hus) som de använde helt naturligt i sitt lokala språkbruk. I Sastmola har t.ex. benämningar, som har med båtar och fiske att göra, i hög grad övertagits från svenska av finnarna och är fullt gångbara i finskt språkbruk.

Ser man på denna utbytesföreteelse i stort, kan man konstatera, att inflytelserna huvudsakligen har gått och går från ett kulturellt högrestående och tekniskt och språkligt mera avancerat folk till ett mindre utvecklat, inte tvärtom. Vår tids "engelska sjuka" drabbar inte endast svenska språket utan har mer eller mindre hela jordklotet som spridningsområde. En tid behärskade latinet västvärlden, en annan period dominerade franskan. Under och efter folkvandringstiden satte det germanska språket sin prägel på finska folkstammar i det nuvarande västra Ryssland och det baltiska området.

Språkforskarna har kommit till att finska språket innehåller ett par tre tusen ord, som lånats in från germanska språk, icke minst från fornsvenskan. Det vittnar om språkliga kontakter mellan fornsvenskar och fornfinnar redan före historisk tid. Det ställer också befolkningsstrukturen och språkförhållandena i det forntida Finland i en annan belysning, än vad man tidigare velat se den i. Det tyder på en folkblandning långt före 1100- och 1200-talet, då det svenska väldet etablerades i Finland och ett dåtida svenskt befolkningsöverskott fann vägen hit och förstärktes ytterligare under de följande århundradena. - Men åter till förhållanden i vårt sydösterbottniska gränsområde.

Finnamn och ...

Om man studerar ortnamnen, så finner man lätt belägg för en tidig växelverkan mellan svenskt och finskt i Ömossa i sådana "tvåspråkiga" namn som Sandjärv och Nojärv (i gamla handlingar skrivet Nohljärv). De finns med i en kartbeskrivning över Ömossa by redan 1755 och var troligen gamla redan då. När de uppstått och vilket språk som påverkat vilket, vågar ingen med bestämdhet säga.

Ett annat intressant namn med språklig innebörd i Omossa är Finforsen, som även finns på ifrågavarande bykarta men som i våra dagar går under benämningen Sågkvarnforsen. Att namnet skrevs med ett n på 1700-talet betyder inte, att det skulle komma från ordet fin. Namnet har i tiden uppenbarligen anledning av att finnar på något sätt haft beröring med forsen. Men hur? frågar man sig.

Kan finnar från inlandet ha använt forsen som fiskeplats redan före den tiden, då Olof Persson Räf kom till Ömossa, eller har forsen endast utgjort ett övergångsställe i ån för finnar på deras färder till och från kusten i forna tider?

Lappnamn

Här frestas man framställa ett spörsmål, som kanske öppnar ett ännu vidare perspektiv på frågan om finskt och svenskt i våra trakter i forntiden. Kan möjligen benämningen lappar och finnar i en avlägsen tid här ha haft samma betydelse och avsett samma folkgrupp? Vi kan ju uppvisa flera namn, som tyder på lappars närvaro i sydligaste Österbotten under en tid, som måste förläggas 600-700 år tillbaka i tiden. Namnet Lappfjärd är ju allmänt känt som by och socken namn. Det dyker upp på den äldsta kända skriftliga urkunden från Österbotten redan 1303. Lappfjärdsnamnets dokumenterade ålder närmar sig sålunda snart sjuhundra år. Man kan ju använda detta som måttstock på andra lapp namn i trakten. I Sideby finns tre sådana, nämligen två stycken Lappholmen och ett Lappviken.

Det ena namnet Lappholmen kan ännu utläsas på grundkartan såsom namn på en bergig skogsbacke i Flada bydel av Sideby kyrkby. Backen når upp över 10-meters höjdkurvan och har sålunda stigit ur havet redan på 800-talet som en av de första holmarna i en blivande skärgård, som sedan växte samman till ett större landområde och knöts ihop med fastlandet långt senare norr om nuvarande Sideby kyrkby. Ännu flera hundra år framåt bredde en stor infjärd ut sig över de nu odlade markerna i Sideby ända upp till Mässträsket och Byträsket. Infjärden hade förbindelse med havet genom ett smalt sund ut till nuvarande Flada fjärden. I den gamla infjärden låg den andra Lappholmen, och en utbuktning av fjärden åt sydost bildade Lappviken. Dessa två namn finns inte mera på någon karta men är ännu levande i folkets medvetande och språkbruk.

Hur skall man förklara förekomsten av dessa lappnamn? - Först en liten orientering om lappnamnen i allmänhet.

Fil.dr, sedermera professor Bror Åkerblom, gav redan 1945 ut en skrift på 67 sidor med titeln Lapp-namnen i Finland (Särtryck ur Folkmåls- studier XI). I skriften redogör han ingående för lappnamnens uppkomst och utbredning. Utan att närmare referera innehållet skall jag här citera några punkter av hans sammanfattning:

1) Till grund för en del av Lapp-namnen ligger ett tillvitelseord lappare m. med betydelsen sladdrare, struntpratare, gycklare, en som förnöter tiden med onyttigt prat.

2) Tili grund för övriga Lapp-namn ligger ett lapp, lappe m. eller ett som tillnamn avvänt Lapp, Lappe med ungefär samma förklenande betydelse.

5) Många av Lapp-namnen i Finland är bundna vid vatten och därtill hörande land, vilket vittnar om deras samband med lapparnas näringsliv och periodiska rörelser med köpenskap och skattebetalning.

8) Namngivningen med lapp, lappe, lappare har troligen införts i vårt land av gotiska handelsmän, dels till Karelen, dels till sydvästra Finland, under övergången mellan hednisk och kristen tid (ca 1000-1300 e. Kr.), varefter den blivit tradition hos iandets invånare och liksom följt lappfolket, när det dragit sig norrut. Därvid har Lapp-namn givits platser, där lappar en längre tid uppehållit sig.

Så långt Åkerblom.

Kriterierna på lappnamnens anknytning till vattenleder och fastland samt till köpenskap (byteshandel) stämmer mycket väl in på förhållandena i Sideby på 1300-, senast 1400-talet. Jag hade en artikel införd i tidningen Syd- Österbotten 1 7. 12.1981, i vilken jag med ledning av några gamla ortnamn i Sideby och med utgång från landhöjningens inverkan under 500-600 år lokaliserade byns äldsta kända hamn till trakten av den nutida ungdomslokalen. Namnen är Skiephusgierdet, Skiephushagen och Skiephusmaren och kan noteras i denna gamla skrivform på Sideby bykarta från 1769. Det ligger mycket nära till hands att lappar kommit ned till kusten från inlandet för att idka byteshandel och slagit läger kanske just på de platser, som sedan fått namnen Lappholmen och Lappviken. Men det är föga troligt att de skulle ha uppehållit sig där någon längre tid, utan vistelsen där får väl antagas ha varit mera säsongbetonad. Det nomadiserande lappfolkets visten och renbetesmarker under denna tid får vi nog söka längre inne i landet, och då går tankarna till benämningar, som har anknytning till renar i skogstrakterna ovanför Ömossa mot Storå. Där finns en ort med namnet Peurala, som av den svenska befolkningen åtmistone ännu för femtio år tillbaka kallades "Peuraskoojin". Där finns också Renmossen och hemmanet Renvik, som fick svenskt namn vid anläggningen 1815 men tydligen med någon slags bindning till namnet Peurala. Man behöver bara färdas genom denna trakt och se de magra tallhedarna mellan låga bergklackar, där marken täcks av ymnig renlav, så kan man med litet fantasi för sin inre syn få fram lappkåtor och betande renflockar som i våra dagars lappmarker.

Vem vet, kanske också namnen Sandjärv, Nojärv och Finforsen i Ömossa har något samband med lapparnas strövtåg i nejden i forna tider. Det finns så mycket som är outforskat på detta område och som det kanske aldrig går att få klarhet i.

Ett annat intressant ortnamn både i fråga om ursprung och ålder är bynamnet Härkmeri. Det låter ju genuint finskt men har enligt ortnamnsforskaren professor T.E. Karsten sitt ursprung i fornsvenskan. I sitt epokgörande verk Svensk bygd i Österhotten I-II sid. 58 och 228 redogör Karsten för sin uppfattning av namnet Härkmeri. Han söker roten till namnet i fornsvenskans Haergh-mar = stenmar eller stenfjärd, som på grund av ljudlikheter skulle ha blivit Härkämeri på finska och som skulle ha återlånats till svensk ortsdialekt i formen Härkmär. Nu vill en del nyare ortnamnsforskare göra gällande, att den finska formen skulle vara den ursprungliga, vilket innebär att det nuvarande bynamnet Härkmeri från början skulle ha betytt och fortfarande betyda Tjur- eller Oxhavet och ingenting annat. - De lärda må tvista om den saken.

Dock kan det framhållas att ordet härk i betydelsen sten, stenkummel ännu i mitten av 1700-talet var ett levande ord i traktens språk. I tidigare nämnda kartbeskrivning för Sideby förekommer namnet Härkholmarna, och det kan knappast tolkas till någonting annat än Stenholmarna. Men ifall man vill göra tolkningen så långsökt som att härk i nutida ordböcker återges med rentjur, så kan man få det till rentjurholmarna! Spökar också här lapparnas renar? - Kanske det får räcka till med Lappholmen och Lappviken i Sideby.

Skärgårdsnamn i en upplandsby

I Ömossa by, som ligger 15 km från närmaste havsstrand, frapperas man av den rikliga förekomsten av namn på vikar, uddar, öar och holmar, precis som om man skulle röra sig i en skärgårdsby. Ömossatrakten har ju i tiden varit skärgård men för så länge sedan, att det nuvarande namnbeståndet knappast kan ha påverkats därav. Däremot kan man antaga, att de vidsträckta sankmarkerna före uppodlingen under översvämningstider kunde förete bilden av en skärgård och att befolkningen på denna grund började använda motsvarande terrängbenämningar.

Först kan vi notera själva Öen (gammalt skrivsätt) eller Öjen med den stora omkringliggande mossen, vilka helt naturligt gett beståndsdelarna till namnet Ömossa. Öjen med Öjberget når med sin högsta punkt väl 29 m över havet och höjde sig tillräckligt över omgivningen för att ge en karakteristisk bild av platsen vid namngivningen. Bilden förstärktes ytterligare av en mängd "holmar" i mosshavet. På bykartan från 1755 lägger vi märke till Bredholmen, Broholmen, Husholmen, Mörkholmen, Rörängsholmen, Storholmen och Tallholmen. Skärgårdskaraktären utmärks vidare av Udden, Öjviken, Bobbviken (senare Boggviken) och Vikan.

Föregående namn betecknar ju alla vissa detaljer i terrängen eller naturen. De behöver ingen förklaring. Namnet Bobbviken förefaller dock dunkelt till sitt ursprung och skulle närmare behöva begrundas av en ortnamnsspecialist.

Mossar, kärr och lidar

De allmännast förekommande ortnamnen i Ömossa har bildats med -mossen, -kärret och -liden som efterled. Förleden kan bestå av ett växtnamn, en egenskapsbeteckning (hög, lång, smal el. dyl.) eller ett personnamn. Några exempel på mossar: Högmossen, Nedermossen, Södermossen, Mårtensmossen och Mässmossen. Namn på Mäss- förekommer ju rikligt i olika trakter. I Sideby representeras de, förutom av Mässmossen, av Mässkärret och Mässträsket. Mäss är det forntida namnet på Missne (Calla palustris) en typisk kärr- och träskväxt, som lätt känns igen på det vita hölsterbladet, som omger blomkolven. Roten har under hungertider beretts till mjöl för brödbakning. Den är giftig, men giftet avlägsnas genom kokning före torkningen. - Mäss eller missne har enligt uppgift även lokalt i Ömossa kallats "pambår" (pambåran). Ett namn Pamba(r)liden skulle därigenom få sin förklaring.

Mäss - Missne (Calla palustris)

Några namn på -kärret är t.ex. Alakärret, Brannhagskärret, Kalvkärret och Mässkärret eller bara Kärret. De behöver ingen förklaring.

Namnen på -liden företräds i Ömossa av bl.a. Bäckliden, Nyängsliden, Pamba(r)liden (redan nämnd), Hopliden (även Skåddliden), Stjärnliden (Stiernliden) och Smidliden.

Den egentliga betydelsen av ordet lid är ju en backsluttning med frodig, kanske örtrik vegetation. Jämför den poetiska kombinationen av "lund och lid"! I sidebyspråket avses dock med lid en våt skogsdäld, vanligen bevuxen med al och videbuskar och vattenväxter (Alaliden, Smidliden). De tre sist anförda exemplen tarvar en utredning.

Hop- eller Hoppliden torde komma från en gammal benämning på en bukt, en innesluten del av ett större vatten. Eftersom Hopliden även kallats Skåddliden, kan denna benämning ha haft samma betydelse.

Stjärnliden har med en rotesoldat på 1700-talet att göra. Han hette Carl Stiernberg (f. 1707, d. 1780) och var skriven på Öström hemman som avskedad soldat på 1770-talet. Han var troligen den första soldaten i det gemensamma torpet för Härkmeri och Ömossa byar, vilket torde ha varit beläget på den platsen, som uppkallats efter honom.

Smidliden får sin förklaring av den lokala benämningen "smidar" på Gula svärdsliljan (Iris Pseudacorus). Dialektal böjning är en smid, flera smidar. Det finns smidpåttar och smidlidar litet varstans i Sideby, för benämningen har varit allmän och begagnas ännu. Det är beklagligt att benämningen missförståtts av en del lantmätare och ortnamnsgranskare och tolkats till Smedjeliden, alltså härledd från ordet smedja. På dialekt skulle i så fall namnet bli Smidiliden och inte Smidliden, som är det riktiga.

Smid- Gul svärdslilja (Iris Pseudacorus). Växer lite varstans i Sideby. Speciellt stora bestånd finns i Storträsket (Rågårdsträsket) och Hindersträsket söder om Storsjöträsket. /red.

Fredriksonin karttakokoelma http://www.csc.fi/karttakokoelmat/fkk/

• Geographiske chartor öfwer Swerige. Hermelin, Samuel Gustaf. Charta öfver Wasa höfdingedöme [Stockholm] Hermelin 1798
• Geographiske chartor öfwer Swerige. Hermelin, Samuel Gustaf. Charta öfver Åbo och Björneborgs höfdingedöme [Stockholm] Hermelin 1799

redigering Staffan Storteir

sydaby.eget.net