Om linodling förr i tiden

av Gunnar Nybond *

 

"Nu ska vi skörda linet i dag,
häckla det väl och spinna det bra.
Sen ska vi sömma skjorta och kjol,
svänga oss glatt i dansen.

Dunk, dunk, dunk; dunk, dunk, dunk,
vävstolen slår, spolen den går.
Dunk, dunk, dunk; dunk, dunk, dunk,
svänga oss glatt i dansen."

Så lyder texten till en bekant ringlek, som barnen lärde sig förr i skolan och ungdomarna dansade, då de samlades till sina "oppsitår". Orden passar kanske att inleda en berättelse om linodling med.

I våra dagar tränger konstfibrer av alla de slag undan de gamla naturliga textilmaterialen ull, bomull, lin, hampa m.m. Det har blivit en alldeles för lång och arbetskrävande och därmed alltför dyr framställningsgång att producera dessa råämnen för textilindustrin. Den väldiga omsättning på kläder, inrednings-, konst-och prydnadstextilier, som nutidens vällevnad och modemedvetenhet för med sig, förutsätter en snabb och billig råvaruförsörjning och framställning av färdigvara. Uppfinningsförmågan har med kemins och teknikens hjälp kunnat fylla råvarubehovet och efterfrågan på den färdiga produkten. En annan sak är det sedan, om de tekniska textilmaterialen kan ersätta naturens egna alster i fråga om kvalitet och bruksegenskaper.

Låt oss närmare behandla linets betydelse och framställning.

Enbart orden linne, linnevaror och linneförråd säger redan en hel del om linets användningsområden. De för tankarna till underkläder, sängkläder, borddukar, handdukar och annat, som behövdes i alla hem, i allmogegårdar såväl som i herremanshus. Därtill kom bondens behov av säckar och rep, fiskarens behov av garn till bragder och skepparens behov av segel, tåg och linor av olika slag. I ordet linor ingår ju lin som en del av benämningen.

Linet är en urgammal kulturväxt, som har använts över hela världen men som egentligen inte har påträffats någonstans i vilt växande form. Växten är en ettårig blommande ört med en styv 50-80 cm hög stjälk, som bär långsmala blad och förgrenar sig mot toppen. Grenspetsarna slutar med fembladiga, klarblåa blommor av ett par centimeters storlek. Frökapslarna innehåller tio hoptryckta, äggformiga och mörkbruna frön, som omges av ett slemmigt ämne och innehåller en växtolja, av vilken bereds linolja för målningsbruk. - För en yngre läsare, som antagligen aldrig har sett ett växande linbestånd, kan en så här ingående beskrivning vara behövlig.

För en linodling valde man ut en välbrukad och gödslad och så ogräsfri teg som möjligt. Sådden skedde i slutet av maj. Var det gynnsamt väder, så hade fröet grott och plantorna skjutit upp till tio centimeters höjd efter ungefär tre veckor. Då skulle linet rensas. Husets alla kvinnor och halvvuxna barn och kanske därtill ett par dagsverkskvinnor föstes ut på lintegen och placerades ut i en rad över tegen. Krypande på alla fyra eller hasande sig fram på knäna eller bakdelen skred de rensande sakta fram och plockade bort ogräset för hand. Det var ett drygt arbete, och barnen miste fort tålamodet. Kvinnorna hade tid att prata och förmedla byns nyheter och hemligheter till varandra. En kafferast på förmiddagen och den andra på eftermiddagen behövdes väl för att de rensande skulle få räta på ryggen emellanåt. Då kvällen kom låg lintegen svart och tillpackad och plantorna nerplattade längs marken, så att man inte kunde tro, att de mera skulle resa sig.


Blommande linteg    Foto: Arne Anderberg Den virtuella floran       

Men det gjorde de. Kom det bara regn och värme, så växte linstjälkarna så gott att det syntes för dagen. Snart stod lintegen i full blom. En blommande blå linteg under en blå sommarhimmel det var en syn för gudar. Och surret av miljoner insekter, som sökte nektar i blommorna och samtidigt medverkade till en riklig fröbildning fyllde luften med sommarens egen musik, uppspelad av naturens mångstämmiga orkester. Ja, man kunde bli lyrisk av mindre en solig sommardag.

Kom så sensommaren, då linet var fullvuxet och stjälkarna började gulna, fröet i kapslarna hårdnade och fick brun färg. Då var tiden inne att skörda linet. Stjälkarna rycktes upp med rötterna för hand, för att man skulle få tågan i hela dess längd till godo. Linet ställdes obundet mot särskilda ställningar för att torka eller bands i små kärvar och hängdes grensle på en gärdesgård. Dessa kärvar kallades av min far för fittjar, vilken benämning torde ha urgammal hävd. Ordet är belagt redan i fornsvenskan.

Efter en vecka eller två hade linet torkat så pass bra och fröet eftermognat tillräckligt, för att frökapslarna lätt skulle kunna repas bort. Det skedde med tillhjälp av en repkam eller stråka med tätt stående tinnar, uppsågade i en tillspetsad brädända. Den kunde också bestå av inslagna järntinnar. Stråkan var monterad på en långbänk. Under bänken bredde man ut hästtäcken och gamla mattor för att samla upp fröet på.

Man satte sig sedan grensle över bänken och drog linstjälkarna genom kammen.

Efter denna behandling breddes linet ut för rötning på en gräslinda eller stubbåker, där den rikliga höstdaggen och regnet höll linhalmen oavbrutet våt. Man kunde även binda linet i större knippen och sänka ned dem i en djup vattengrop eller i ett dike. Rötningen tog sin rundliga tid, ett par veckor minst, och det var därför inte ovanligt, att höstens första glasis hann lägga sig över vattenpölarna och tjock rimfrost täcka det utbredda linet på stubbtegarna. Genom rötningen började linstjälkarna svartna och murkna, så att vedämnet inuti dem blev skört och brytbart. Tågan utanpå for inte illa av behandlingen. Följande steg i linberedningen var att befria fibrerna eller tågan från vedämnet. Men först skulle linet hårdtorkas i en bastu eller ria. Så kom äntligen linbråkardagen. Igen var det kvinnornas uppgift att leta fram linbråkorna, "bråtår", skäktningsredskapen, "kliftår", och häcklorna. Om det var torrväder och milt i luften, satte kvinnorna i gång utanför bastun eller under riskovet. Linbråkningen var nämligen ett dammigt arbete, och det var därför bäst att hålla sig utomhus, så att dammet kunde blåsa bort. Med bråkorna grovbearbetades linet. Med ett krasande ljud bröts stjälkarnas inre träliknande ämne i små bitar, som dels lossnade och föll bort och dels hängde kvar vid tågorna. Bråkorna var tyngst att hantera, och de fordrade starka armar. Dunk-dunk, bråk-bråk-bråk lät det dagen i ända, och de järntandsbeslagna skäktorna svarade i ett högre tonläge klift-klift-klift. I "kliftorna" drogs skävorna eller "sjevan" bort ur linet. Det var vedrester, som inte hade lossnat vid bråkningen. Men ännu var inte linet färdigt. Det skulle ytterligare dras genom häcklan för att redas ut. När linet äntligen var finkammat, glänsande slätt och mjukt, slog man en ögla på fånget i handen och radade de färdiga "häktorna" i en korg. I en annan korg samlades det grövre, orediga linet eller blånorna, som hade kammats bort vid häcklingen.

Henrika Häggblom, Matilda Långfors och Karolina Långfors "kliftar" lin i Lappfjärd, Dagsmark. Lägg märke till att Henrika längst till vänster sitter barfota, ehuru det förmodligen är sent på hösten.- Bilden tagen 1920 av Viktor Nylund.

 

Ofta utfördes linbråkningen som arbetsbyte eller på "talko". Arbetet blev nöjsammare, när man var flera tillsammans. Kvinnorna fick åter en pratdag. Roliga skämt och spännande nyheter lockade fram muntra skratt, som underlättade arbetet.

Nu hade man kommit så långt med beredning en av linet, att det var färdigt för att spinnas till garn. Det fordrades stor skicklighet och vana att spinna ett jämnt och fint lingarn. Men yrkeskunniga spinnerskor fanns det i alla byar. Mödrar, som kunde konsten, lärde upp sina giftasvuxna döttrar. De skulle vara kapabla att själva spinna sitt "brudelin", när giftermål stundade. Fästmannen hade kanske skunt ut ett vackert flagabräde som gåva åt sin tillkommande att hänga linet på. När fästmön formade garnet mellan sina mjuka och känsliga fingrar, spann hon också in många älskliga tankar och förhoppningsfulla framtidsdrömmar i tråden. På 1930-talet blev det brukligt att överlåta garnspinnandet och t.o.m. hela den arbetsdryga linberedningen till någon fabrik. En sådan var t.ex. Tammerfors Linne och Järnmanufaktur (senare Tampella). Småningom upphörde spinnandet i hemmen. Skickligheten avtog, och konsten föll i glömska. Men ännu på 1950-talet fanns det i Sideby en krigsförflyttad karelargumma, som spann det finaste lingarn jag någonsin sett.

Vävningen av olika slags linnevävnader är ett kapitel för sig, som jag inte skall ge mig in på. För att beskriva den erfordras det folk med fackkunskaper. Nämnas kan endast, att linnevävarna varierade från grov säckväv till finaste mönsterväv för dukar och allt däremellan. Vi har sett vilket oerhört arbete det krävdes, innan linet från sådden blev färdig textilvara. Vår tids brådska och arbetseffektivitetsjakt ger inte rum för en så arbetsdryg och tidskrävande framställningspocess. Naturens egen högklassiga produkt har fått träda tillbaka för konstgiorda material och industriellt framställda textilier. Därmed har också arbetssätt och yrkeskunskaper gått till spillo, som förvärvats genom många generationers erfarenheter och ärvts från släktled tiil släktled.

Hur handfallna och hjälplösa skulle inte de unga nutidsmänniskorna stå, om allt det som tekniken byggt upp en ond dag plötsligt skulle slås i spillror.

 

Hantverk på sydaby.eget.net: Lädergarvning och skomakeri

 

* Texten ingår i Gunnar Nybonds bok "Gränsmark. Släkt- och bygdekrönika från Sydösterbotten 2", Vasa 1984, utgiven på författarens eget förlag och publiceras på WWW med tillstånd av författarens son Trygve Nybonde.

redigering Staffan Storteir