Kristinestad 1885
Hans Sjömans foton från 1888 tagna från Östra sidan. Detalj. Notera de talrika köpmansbodarna vid stranden i förgrunden. En stor del av dem revs på 1920-talet

Staden på Koppön

Kristinestad 1649-1999

K r i s t i n e s t a d s m i n n e n

av Gunnar Nybond *

 

 

 

Karta
Gunnars rutt från Ömossa till Kristinestad

I mitt barndomsmedvetande fanns det endast en stad och det var Kristinestad - Staden med stort S. Även allt vuxet folk talade endast om "Staadin", som om ingen annan stad skulle ha funnits till. Någon gång hörde man talas om "Bårje" (Björneborg). Dit var det mer än dubbelt så lång väg som till "Staadin", och där fanns en bred å med en järnbro över, där brovakten bar upp bropengar av alla som körde över bron. Den som hade varit till "Bårje" var vitt berest i ett barns ögon och hade sett mycket. - Men nu var det "Staadin" jag skulle tala om.

Jag minns inte, vid vilken ålder jag fick göra min första stadsresa, men det kan ha varit i 7-8 årsåldern, i varje fall ett par år före 1920. Alltför små pojkar och flickor kunde inte få följa med på en stadsresa. Det var ändå 35 km till stan från mitt hem att sitta och skumpa i en kärra. Visserligen företogs färden i en fjäderkärra eller en s.k. linjalskärra, om stadsresan gällde endast försäljning av några korgar nypotatis och innehållet i ett antal smörbyttor.Hemresa från Kristinestad Men resan blev ändå tröttsam för barn.

Man skulle vara tidigt ute, redan fyratiden på morgonen, för att vara framme i stan i god tid och få en bra torgplats, innan torghandeln kom i gång. Lasset skulle göras i ordning kvällen innan. Hästen som skulle få äran att företa stadsresan lades in i stallet för natten, då de andra hästarna fördes till beteshagen. Grannarna hade varit inne med sina skickningar och ärenden. En skulle ha ett djurläkarrecept från veterinären Trygg påskrivet, en annan Hoffmansdroppar från apoteket, en tredje några garnhärvor från "Orvasboden" o.s.v.

"Kilas" flickorna från Ömossa på hemresa från Staadin vid Träskvik, omkr. år 1915.

Morgonen randades. Ett rött skimmer färgade redan himlen i öster och förebådade soluppgången, då färden anträddes. Det var inte utan att gossen huttrade i den fuktiga morgonluften, men spänningen gjorde även sitt till att det kändes litet ruggigt under tröjan. Västervik och Ömossa byar var bekanta för förstagångens stadsresenär, men redan i Back och Träskvik mötte honom främmande gårdar och människor. Gossen frågade ivrigt, och hans far berättade:

- Träsket här till vänster heter Blomträsket och den här låga ängsmarken, som vi nu kör över kallas "Ludvikas slieton". Ser du de där stora vattenfyllda groparna där på östra sidan av vägen? Där tog man lera förr, då man slog tegel och byggde Lappfjärds kyrka. Du får snart se kyrkan på nära håll, då vi har kört över Brännåsen och kommer in till byn.Lappfjärds kyrka - Och stor var den och byggd av tegel hela kyrkan. Någonting så märkvärdigt hade pojken inte sett förr.

Lappfjärds kyrka

Det var den 27 juli. Dagen fastnade i pojkens minne, därför att far hans lade märke till en ovanlig sak, nämligen de första rågskylarna för sommaren i Lappfjärd. Det måste ha varit en tjänlig sommar, eftersom rågen hade mognat så tidigt. Eller kanske man hade blivit i brödskarven i gården och blivit tvungen att tröska en rågria i förtid för att få nyråg till bröd, menade far.

- Lappfjärds ån var bred, mycket bredare än Ömossa ån, och Nybron med sina stenkistor såg mäktig ut. Färden gick vidare över "Saandan" till Lålby.

- I den där stugan bor polis Nyqvist, sade far och pekade på en välskött gård invid vägen. Vilken stor och grov granskog det växte mellan Lålby och stan. Det riktigt ekade i skogen från kärrhjulen och såg dunkelt ut under trädkronorna, fast det redan var ljusa morgonen. Halvvägs mellan Lålby och stan körde vi förbi grindvaktens stuga vid stadsrån. Grindvaktens flicka var hastigt framme och öppnade grinden och fick sig en slant i handen av far.

Spänningen steg, för nu närmade vi oss stan.

Vi kom upp på Högåsen, som ännu den här tiden var alldeles obebyggd. Nu gick det nedför, och strax var vi framme vid bron över järnvägen. Tänk järnvägen, där vagnar drogs fram på järn spår av en ångmaskin. Där låg staden framför pojkens syn. Han var idel ögon och öron. Intrycken vällde över honom. Där stod ett ånglokomotiv och pustade framför sitt tegelstall. Dragmaskinen var mycket större än tröskverksångpannan där hemma. Nu visslade lokomotivet och började röra på sig. Svarta tornsvalor pilade av och an i luften. Det luktade stenkolstjära från nytjärade tak. En ångbåt låg ute på stadsfjärden. Mörk rök steg ur skorstenen. Kanske den just skulle styra ut ur hamnen. Rådhusklockan hade ännu inte slagit åtta, då kärran med sina järnbandsbeslagna hjul rullade över långa bron och nådde torget.

Kristinestad 1649-1999
Fotografier och bilder från Kristinestad

Hästen spändes från kärran och leddes till Nybergs gård, där den fick en säck med nyslaget gräs att mumsa på. Fadern med sin lilla son vid sidan återvände till torget.
Salutorget i Kristinestad
Efter hand infann sig flera försäljare: tjöckkvinnor i sina röd- eller gröngranna folkdräkter med mjölkkannor och sötsurlimpor, "Evertas-Hilma" från Lappfjärd med sin köttkärra och trädgårdsmästare Ulfves med sitt grönsaksstånd.
Torgdag 1894Stadsfruarna kom, frågade priset på potatisen och ville smaka på smöret, om det var lagom syrat och saltat. Potatisen var mjölig och god, vuxen i sandjord på Heden i Sideby, och smöret var färskt, försäkrade far. Och tydligen blev han trodd, för inom ett par timmar var kärran tömd och varorna slut. Nu var det dags för litet mat. Hungern började gräva i maggropen, för det hade ju varit en tidig avfärd hemifrån. I sälskinnsmatsäcken fanns det en smörask, rågbröd och två mjölkflaskor. Men far var sugen på något salt. Han gick till Henrikssons butik vid torget och köpte ett par feta fatsillar. Vi satte oss på kajkanten vid broändan och rensade sillarna med fingrarna och plockade i oss de feta bitarna tillsammans med tummade smörgåsar och mjölk. Löjorna stimmade i vattnet nedanför våra fötter och fick smaka på renset från sillarna. De formligen kappades om smulorna från de rikas bord.

Då beställningsärendena hade uträttats i apoteket och "Orvasboden", styrde far stegen till "poliveivarinas" i Söderstan. Det var positivhalaren Anton Guarneri, som kallades "poliveivarin". Han hade tidigare vandrat mellan byarna i trakten med sitt spelverk på ryggen och vevat fram hesa melodier på gårdarna och sålt Lyckans stjärna till flickor, som ville få reda på sina framtidsutsikter på kärlekens marknad. Kanske fick spelmannen heta "poliveivarin", därför att han på sina vandringar bar med sig en fågelbur med en gul kanariefågel i, som barnen hade stor förtjusning av. Anton hade för nera år sedan slutat vandra och slagit sig ned i stan och öppnat en egen handelsbod. Far och Anton var goda bekanta från Antons vandringsår, och jag tror att det var mera för att hälsa på Anton än för att handla något i hans butik, som far sökte upp honom. Det blev mycket prat, och även en liten handel kom till stånd, inte mera än ett paket hästskosöm, men något ändå att pruta på. Anton var nämligen känd för att pruta bra på sydlänskt vis - han var ju italienare - och då skulle det prutas. - Nej satan, Viktor, de går int.

Anton var också känd för att svära som en borstbindare med grova kötteder i varannan mening. Det lät förfärligt syndigt i pojkens öron, han som hade förmanats av sin fromma moder att inte vissla inne i stugan, för gjorde man det, så dansade den onde på taket. Och nämnde barnen fulingens namn, så grät änglarna i himlen, ja, man kunde till och med få förlamad tunga i munnen och mista talförmågan för alltid. Att svära måste man således akta sig för.

Från Anton Guarneris butik tog far vägen förbi Nya kyrkan och gjorde dessutom en lov upp mot rådhuset och gamla kyrkan för att visa pojken stan. Allt var så stort och fint med planterade trädrader och stenlagda gator. Vad pojken skulle ha mycket att skryta över, då han berättade om sin stadsresa för kamraterna där hemma.Bron och ångbåtskajen

Återfärden från stan anträddes. Kärran rullade nu hemåt över långa bron. Men pojken lade ännu märke till ett stort fartyg, som låg vid ångbåtsbryggan på Östra sidan. Det var en holIändsk ångare, som lossade benmjöl i säckar, visste far berätta. Benmjöl var bra att gödsla trädesåkern med. Det hade lång verkan, och rågen matades väl av det följande sommar. Far visste vad han talade om, för han samlade själv djurben och köpte dessutom upp av småpojkarna. Han körde ända till Tjöck med bensäckarna och korgarna för att mala benen på benkvarnen i Övre byn.

Mycket fick pojken höra och lära på sin stadsresa. Också sådant som hänt förr, berättade hans far om.

Redan då morfar var ung bonde - han kallades Pellas-Gusta - hände det spännande saker på en av hans stadsresor. Han körde ett lass tjära till stan. Det var mitt i sommaren 1854, och det var krig i världen, det så kallade krimkriget.-Då Gusta närmade sig stan märkte han, att något var på gång. Ridande soldater skyndade sig förbi honom mot stan. Då han kom fram med tjärlasset, fick han höra att engelska krigsfartyg hade kastat ankar på redden någon dag tidigare. De hade sänt en slup med manskap in till staden för att proviantera. Sjömännen hade försett sig med kött och smör och andra livsmedel, och de hade kommenderat stadsborna att skaffa fram is för att kyla matvarorna med. Var ta is mitt i sommaren! Någon kom på att man skulle försöka gräva under hyvelspånlagret och "sjöltvättarna" på Varvsbacken, där man byggde fartyg, och sannerligen, där hittade man litet is och fick engelsmännen förnöjda. Roddslupen gav sig iväg, och stan lämnades i fred utan beskjutning.

Stadsresan var fullbordad och glömdes bort. Åren gick och gossen blev stor. Livet i stan förändrades i takt med den allmänna utvecklingen i landet på 1920-talet. Svenska samskolans ståtliga byggnad reste sig på Kasberget bakom rådhuset och blev ett nytt blickfång i stadsbilden. Men lungsoten ansatte folket i bygden. Högåsens sanatorium i Kristinestad inrättades, för att man ville försöka stävja allhärjarens framfart och hjälpa de sjuka. Som det redan tydligt har framgått, så var jag själv stadsresans unga pojke. Även jag skulle få känna av sjukdomshotet och pröva på den nya inrättningens botemedel. Jag var tjugo år, då jag förstod vad klockan var slagen. Fråga om jag blev skrämd inför utsikterna, då fyra av vår familj hade dukat under för lungtuberkulosen. Jag uppsökte stadsläkaren, doktor Ernst Runeberg, för att yppa mina farhågor och få besked. Han var känd för att vara burdus och tvär. Åtminstone sades det så. Jag framförde mitt ärende som en förmodan, att jag hade svaga lungor.

- Inte finns det några svaga lungor. Antingen är de friska eller sjuka, fräste doktorn till. Efter mycket lyssnande på lungorna och med omväxlande hosta - andas, hosta - andas över gick doktorn till en mjukare samtalston. Det blev tal om den nya samskolan, och då utlät sig doktorn som så:

- Den tiden kommer nog, då skolbyggnaden skall stå som ett vitmenat monument på de svenskhetsälskandes grav.

Jag förstod inte hans yttrande. Var han svensk- eller finsksinnad? Men åtminstone ännu idag, femtiofem år efter händelsen, har inte doktorns profetia gått i uppfyllelse.

Under dessa år har jag haft många ärenden till Kristinestad. Jag har följt med stadens utveckling och glatt mig över dess tillväxt. Jag har bevittnat den pietetsfullhet, som ådagalagts vid upprustningen av ålderstigna hus och uppförandet av nya för att bevara den gamla stadsbilden. Jag har upplevt de kringliggande landskommunernas samgång med staden, så att den geografiskt sett fått en storstads omfång. Men alltfort framstår staden Kristinestad i mitt medvetande som den idylliska och trivsamma småstad den alltid varit. Den är fortfarande "Staadin" med stort S, dit man gärna söker sig och där man alltid känner sig hemma.

* Texten ingår i Gunnar Nybonds bok "Gränsmark. Släkt- och bygdekrönika från Sydösterbotten 2", Vasa 1984, utgiven på författarens eget förlag och publiceras på WWW med tillstånd av författarens son Trygve Nybonde.

 

Foton: Olle Haavistos bildarkiv

Design: ©2003-2012 Staffan Storteir

Kristinestad 1888

Staden på Koppön

 

Ingångssida [ Tillbaka till region ]


Ostrobothnian odysseys

Ostrobothnian odysseys

Kristinestad region

Sydbottniska fönster - Suupohjalaisia ikkunoita - Windows of Southern Ostrobothnia

Virtual tour across the region of Kristinestad in Southern Ostrobothnia on the west coast of Finland. Among the contents: history of shipbuilding and seafaring, local museums, the old wooden town of Kristinestad, the Susiluola (Wolf Cave) on the Bötombergen hills inhabited by Neandertal people more than 100 000 years ago