Sideby julkyrka
Sideby gamla träkyrka från 1786 förstörd av eld den 25 november 1969


Julkyrka



Natten till den 25 november 1969 brann Sideby sjuttonhundratals lilla träkyrka ned till grunden. Nu reser sig på dess förra plats en ny i modern stil uppförd helgedom, dels i vitt tegel och dels i trä, ritad av arkitekt Erik Kråkström och invigd den 3 juni 1972.

Många personliga minnen är förknippade med den gamla anspråkslösa sockenkyrkan: barndomens kyrkobesök, konfirmationer, brudvigslar, biskopsbesök och begravningar. Tillåt mig att med några rader uppehålla mig vid en färd till julkyrkan för nära sexti år sedan.

För de barn som bodde längre bort från kyrkan, och särskilt om barnskaran var stor, blev det inte så ofta att få följa med till julottan. Och ändå var kyrkan någonting lockande och gudstjänsten någonting mystiskt som barnen gärna ville uppleva. Från Hedbacken såg vi mot horisonten tio kilometer långt borta i väster, ooh ljumma och stilla sommarkvällar hörde vi helgmålsklockornas klang tona över skogarna upp mot åsen. - Men julkyrkan var det.

Skaftung Sundnäs julkors

Artur Sundnäs´vittberömda julkors, som väckt etnografernas intresse och är av åldrig modell

"Den som växt upp i Sideby socken och firat sina barndomsjular där, vet vilken betydelsefull roll "julkorsen" och "jullyktorna" spelade i byarnas julfirande. När man i tidig morgonstund åkte till julottan i Sideby kyrka, räknade barnen med spänt intresse lyktornas antal på de olika gårdarnas flaggstänger. Deras olikfärgade silkespappersrutor i rött, blått, gult och grönt lyste likt storstadens neonljus i våra dagar, och den flaggstång, som uppbar de flesta lyktorna, beskådades med beundran och en smula avundsjuka. I den gården hade pojkarna varit i duktigast.

Från min barndom minns jag dessa kyrkfärder vid bjällerklang, när ljusen i stugfönstren erinrade om att folk överallt var på benen för att fara till Sideby kyrke. I norra ändan av kyrkbyn räknade man noga alla de granna papperslyktorna: Månne pojkarna där voro duktigare än hemma i Skaftung?

Men hur man än räknade och jämförde, kom man till resultatet, att ingen annan gård hade så granna lyktor och julkors som Artur Sundnäs i Skaftung, på Finnåsen. I den gården voro julkorsen något extra, och troligt är, att de voro de finaste och mest ursprungliga exemplar, som funnits i vår tid i de sydösterbottniska byarna. Artur Sundnäs' julkors borde icke få falla i glömska, ty de ha etnografiskt intresse.

Dessa österbottniska julkors kallas i södra Finland "tomaskors" och restes vid tomasmäss den 21 december, när man fordomdags ansåg att julen tog sin början. De restes på årets kortaste dag, när mörkret ruvade tyngst över jorden. Det heliga korsets tecken skulle skydda gårdens helgfrid för onda makter. Att julkorset dessutom pyntades.med tallris, avsåg i forna tider att symbolisera livets och naturens förnyelse. Den 22 december var natten redan några fattiga sekunder kortare...

Tomaskorsen eller julkorsen ha sitt ursprung från katolsk tid i Finland. Ännu på 1600-talet hyllade bönderna i Tavastland den katolska seden att resa ett stort kors utanför sin gård. I södra Europa lära sådana stora kors finnas litet varstans, på samma vis som de talrikt förekommande madonnabilderna vid vägskälen."

Hilma Stockhammar (1944): JULKORS OCH JULLYKTOR, i "Flydda tider"

Sundnäs julkors anno 2004

Julfirandet för en mansålder tillbaka byggde mycket mera på traditioner och seder och bruk än nu. JullyktorI vår lilla hemby hörde det till saken, att pojkarna i god tid före julen, medan marken var bar och ofrusen, skulle samla "törve" (gamla, kådiga furustubbar) till julfacklan. Den sku!le avbrännas tidigt på julmorgonen, då kyrkobesökarna ifrån uppbyarna färdades förbi. Vid varje gård ställde pojkarna upp vid vägkanten en träkubb med en påspikad brädskiva,.som täcktes med tegelstenar och sand. På den radades fackelveden och antändes, innan kyrkfärden anträddes i den tidiga julmorgonväkten. Då kyrkslädarna på knarrande medar drog förbi i facke!skenet och hästarna travade framåt med högt burna huvuden under klingande bjällerkransar vid lokan, då var det högtid och stämning under färden.

Men inte nog med den illuminering julfacklorna gav. Vid varje gård med självaktning skulle man dessutom resa ett julkors, en hög 10-15 meters stång med en tvärslå i kors på toppen. De tre korsspetsarna pryddes med var sin granristofs. Julkorset restes först på julaftonsdagen. Detta var inget pojkgöra utan fordrade stora starka karlar. I julkorsstången skulle en rad lyktor hissas på julaftonskvällen ooh helgdagsmorgnarna under julen.

Pojkarna hade långt i förväg gjort lyktorna i ordning, klistrat färgat papper på en stomme av trä, anskaffat ljusen och fixat ljushållarna. Det gällde att övertrumfa varandra. Karl den som hade den längsta lyktraden och den högsta stången. Men al!a julmorgnar var inte tjänliga för lykthissning. ibland kunde lyktorna överhettas och fatta eld, ibland piskades papperet i trasor av blåst och regn. Sådana julmorgnar fick man också göra kyrkfärden i en kärra skumpande i mörker på en bar och blöt väg.Men låt oss ännu följa en fem-sexårings färd till kyrkan en gnistrande stjärnklar julmorgon, då snön ligger vit på marken och skogen står snötyngd och trolsk vid vägen. Han ser sig först intresserat omkring en stund och noterar synintrycket. I den tidiga morgontimmen tar dock sömnen ut sin rätt och under långullsfällen i släden somnar gossen gott till bjällerklangen och slädmedarnas släpande glid mot vägen. Först vid ankomsten till kyrkan väcks den lille. Där måste man räkna de upplysta fönstren i gårdarna och gradera dessa i fråga om förmögenhet och anseende. På Dalslbacken spänns hästen från släden. Han får en försvarlig säck hö att tugga på och far och mor vandrar med den lille vid handen de hundra metrarna till kyrkan.Sideby klockstapel Kaminvärmen slår emot dem, då de lämnar kyrkdörren och de hundrade ljusens sken från takkronor av brons och kristall, från silverstakar på altaret, från lampetter vid predikstolen och från enkla ljusbräden mellan läktarstolparna bländar ögonen. De söker sig en bänkplats, om det finns någon i den folkfyllda kyrkan. Far och mor böjer andäktigt sina huvuden. En harkling hörs här och en hoststöt där, men för övrigt är det tyst och förväntansfullt i Herrens hus. Kyrkväktaren hänger urpp psalmnumren på siffertavlan. Alla tre klockorna i stapeln börjar ringa och snart brusar orgelmusiken under takvalven. "Var hälsad sköna morgonstund" tonar ur hundrade bröst. Det låter mäktigt i gossens öron. Prästens altartjänst ooh predilkan förstår han sig föga på och änglarnas julbudskap och herdarnas tillbedjan i Betlehem berör honom inte djupt. I stället har han tid att betitta och beundra den vackert snidade och förgyllda predikstolen och orgelfasadens pipor och grunna på vad den underliga tygskivan med det långa skaftet, som hänger på väggen framme vid altaret, kan användas till. Snart får han se det, när menigheten igen sjunger en psalm: "Av himmelshöjd jag kommen är" och väktaren under tiden går omkring och sträcker fram skopan i bänkraderna. Kyrkfolket lägger pengar i skopan åt prästen, tror han. - Gudstjänsten slutar snart, viskar mor, då gossen otåligt skruvar på sig.

Det ljusnar där ute. Äntligen vandrar menigheten ut. De långväga kyrkbesökarna skyndar till sina hästar och spänner för. Det gäller att komma först hem, om man först vill få sin gröda bärgad om sommaren.

Där hemma väntar lutfisken och den ugnsstekta julgröten.

* Texten ingår i Gunnar Nybonds bok "Soldater, torpare och bönder. Släkt- och bygdekrönika från Sydösterbotten.". - Vasa 1980, utgiven på författarens eget förlag och publiceras på WWW med tillstånd av författarens son Trygve Nybonde.
design ©2003 Staffan Storteir



sydaby.eget.net