|
|
|
||||
Artur Sundnäs´vittberömda julkors, som väckt etnografernas intresse och är av åldrig modell "Den som växt upp i Sideby socken och firat sina barndomsjular där, vet vilken betydelsefull roll "julkorsen" och "jullyktorna" spelade i byarnas julfirande. När man i tidig morgonstund åkte till julottan i Sideby kyrka, räknade barnen med spänt intresse lyktornas antal på de olika gårdarnas flaggstänger. Deras olikfärgade silkespappersrutor i rött, blått, gult och grönt lyste likt storstadens neonljus i våra dagar, och den flaggstång, som uppbar de flesta lyktorna, beskådades med beundran och en smula avundsjuka. I den gården hade pojkarna varit i duktigast. Från min barndom minns jag dessa kyrkfärder vid bjällerklang, när ljusen i stugfönstren erinrade om att folk överallt var på benen för att fara till Sideby kyrke. I norra ändan av kyrkbyn räknade man noga alla de granna papperslyktorna: Månne pojkarna där voro duktigare än hemma i Skaftung? Men hur man än räknade och jämförde, kom man till resultatet, att ingen annan gård hade så granna lyktor och julkors som Artur Sundnäs i Skaftung, på Finnåsen. I den gården voro julkorsen något extra, och troligt är, att de voro de finaste och mest ursprungliga exemplar, som funnits i vår tid i de sydösterbottniska byarna. Artur Sundnäs' julkors borde icke få falla i glömska, ty de ha etnografiskt intresse. Dessa österbottniska julkors kallas i södra Finland "tomaskors" och restes vid tomasmäss den 21 december, när man fordomdags ansåg att julen tog sin början. De restes på årets kortaste dag, när mörkret ruvade tyngst över jorden. Det heliga korsets tecken skulle skydda gårdens helgfrid för onda makter. Att julkorset dessutom pyntades.med tallris, avsåg i forna tider att symbolisera livets och naturens förnyelse. Den 22 december var natten redan några fattiga sekunder kortare... Tomaskorsen eller
julkorsen ha sitt ursprung från katolsk tid i Finland. Ännu
på 1600-talet hyllade bönderna i Tavastland den katolska
seden att resa ett stort kors utanför sin gård. I södra
Europa lära sådana stora kors finnas litet varstans,
på samma vis som de talrikt förekommande madonnabilderna
vid vägskälen."
|
Julfirandet
för en mansålder tillbaka byggde mycket mera på traditioner
och seder och bruk än nu. I
vår lilla hemby hörde det till saken, att pojkarna i god tid
före julen, medan marken var bar och
ofrusen, skulle samla "törve" (gamla, kådiga furustubbar) till
julfacklan. Den sku!le avbrännas tidigt på julmorgonen, då
kyrkobesökarna ifrån uppbyarna färdades förbi. Vid
varje gård ställde pojkarna upp vid vägkanten en träkubb
med en påspikad brädskiva,.som täcktes med tegelstenar
och sand. På den radades
fackelveden och antändes, innan kyrkfärden anträddes i
den tidiga julmorgonväkten. Då kyrkslädarna på knarrande
medar drog förbi i facke!skenet och hästarna travade framåt
med högt burna huvuden under klingande bjällerkransar vid lokan,
då var det högtid och stämning under färden.
Men inte nog med den illuminering julfacklorna gav. Vid varje gård med självaktning skulle man dessutom resa ett julkors, en hög 10-15 meters stång med en tvärslå i kors på toppen. De tre korsspetsarna pryddes med var sin granristofs. Julkorset restes först på julaftonsdagen. Detta var inget pojkgöra utan fordrade stora starka karlar. I julkorsstången skulle en rad lyktor hissas på julaftonskvällen ooh helgdagsmorgnarna under julen. Pojkarna hade långt i förväg
gjort lyktorna i ordning, klistrat färgat papper på en stomme
av trä, anskaffat ljusen och fixat ljushållarna. Det gällde
att övertrumfa varandra. Karl den som hade den längsta lyktraden
och den högsta stången. Men al!a julmorgnar var inte tjänliga
för lykthissning. ibland kunde lyktorna överhettas och fatta
eld, ibland piskades papperet i trasor av blåst och regn. Sådana
julmorgnar fick man också göra kyrkfärden i en kärra
skumpande i mörker på en bar och blöt väg.Men låt
oss ännu följa en fem-sexårings färd till kyrkan
en gnistrande stjärnklar julmorgon, då snön ligger vit
på marken och skogen står snötyngd och trolsk vid vägen.
Han ser sig först intresserat omkring en stund och noterar synintrycket.
I den tidiga morgontimmen tar dock sömnen ut sin rätt och
under långullsfällen i släden somnar gossen gott till
bjällerklangen och slädmedarnas släpande glid mot vägen.
Först vid ankomsten till kyrkan väcks den lille. Där
måste man räkna de upplysta fönstren i gårdarna
och gradera dessa i fråga om förmögenhet och anseende.
På Dalslbacken spänns hästen från släden.
Han får en försvarlig säck hö att tugga på
och far och mor vandrar med den lille vid handen de hundra metrarna
till kyrkan. Det ljusnar där ute. Äntligen vandrar menigheten ut. De långväga kyrkbesökarna skyndar till sina hästar och spänner för. Det gäller att komma först hem, om man först vill få sin gröda bärgad om sommaren. Där hemma väntar lutfisken och den ugnsstekta julgröten. |
||||
| * Texten ingår i Gunnar Nybonds bok "Soldater, torpare och bönder. Släkt- och bygdekrönika från Sydösterbotten.". - Vasa 1980, utgiven på författarens eget förlag och publiceras på WWW med tillstånd av författarens son Trygve Nybonde. |
design ©2003 Staffan
Storteir
|
||||