Många personliga minnen är förknippade med den gamla anspråkslösa sockenkyrkan: barndomens kyrkobesök, konfirmationer, brudvigslar, biskopsbesök och begravningar. Tillåt mig att med några rader uppehålla mig vid en färd till julkyrkan för nära sexti år sedan.

För de barn som bodde längre bort från kyrkan, och särskilt om barnskaran var stor, blev det inte så ofta att få följa med till julottan. Och ändå var kyrkan någonting lockande och gudstjänsten någonting mystiskt som barnen gärna ville uppleva. Från Hedbacken såg vi mot horisonten tio kilometer långt borta i väster, ooh ljumma och stilla sommarkvällar hörde vi helgmålsklockornas klang tona över skogarna upp mot åsen. - Men julkyrkan var det.

Men inte nog med den illuminering julfacklorna gav. Vid varje gård med självaktning skulle man dessutom resa ett julkors, en hög 10-15 meters stång med en tvärslå i kors på toppen. De tre korsspetsarna pryddes med var sin granristofs. Julkorset restes först på julaftonsdagen. Detta var inget pojkgöra utan fordrade stora starka karlar. I julkorsstången skulle en rad lyktor hissas på julaftonskvällen ooh helgdagsmorgnarna under julen.

Pojkarna hade långt i förväg gjort lyktorna i ordning, klistrat färgat papper på en stomme av trä, anskaffat ljusen och fixat ljushållarna. Det gällde att övertrumfa varandra. Karl den som hade den längsta lyktraden och den högsta stången. Men al!a julmorgnar var inte tjänliga för lykthissning. ibland kunde lyktorna överhettas och fatta eld, ibland piskades papperet i trasor av blåst och regn. Sådana julmorgnar fick man också göra kyrkfärden i en kärra skumpande i mörker på en bar och blöt väg.Men låt oss ännu följa en fem-sexårings färd till kyrkan en gnistrande stjärnklar julmorgon, då snön ligger vit på marken och skogen står snötyngd och trolsk vid vägen. Han ser sig först intresserat omkring en stund och noterar synintrycket. I den tidiga morgontimmen tar dock sömnen ut sin rätt och under långullsfällen i släden somnar gossen gott till bjällerklangen och slädmedarnas släpande glid mot vägen. Först vid ankomsten till kyrkan väcks den lille. Där måste man räkna de upplysta fönstren i gårdarna och gradera dessa i fråga om förmögenhet och anseende. På Dalslbacken spänns hästen från släden. Han får en försvarlig säck hö att tugga på och far och mor vandrar med den lille vid handen de hundra metrarna till kyrkan. Kaminvärmen slår emot dem, då de lämnar kyrkdörren och de hundrade ljusens sken från takkronor av brons och kristall, från silverstakar på altaret, från lampetter vid predikstolen och från enkla ljusbräden mellan läktarstolparna bländar ögonen. De söker sig en bänkplats, om det finns någon i den folkfyllda kyrkan. Far och mor böjer andäktigt sina huvuden. En harkling hörs här och en hoststöt där, men för övrigt är det tyst och förväntansfullt i Herrens hus. Kyrkväktaren hänger urpp psalmnumren på siffertavlan. Alla tre klockorna i stapeln börjar ringa och snart brusar orgelmusiken under takvalven. "Var hälsad sköna morgonstund" tonar ur hundrade bröst. Det låter mäktigt i gossens öron. Prästens altartjänst ooh predilkan förstår han sig föga på och änglarnas julbudskap och herdarnas tillbedjan i Betlehem berör honom inte djupt. I stället har han tid att betitta och beundra den vackert snidade och förgyllda predikstolen och orgelfasadens pipor och grunna på vad den underliga tygskivan med det långa skaftet, som hänger på väggen framme vid altaret, kan användas till. Snart får han se det, när menigheten igen sjunger en psalm: "Av himmelshöjd jag kommen är" och väktaren under tiden går omkring och sträcker fram skopan i bänkraderna. Kyrkfolket lägger pengar i skopan åt prästen, tror han. - Gudstjänsten slutar snart, viskar mor, då gossen otåligt skruvar på sig.

Det ljusnar där ute. Äntligen vandrar menigheten ut. De långväga kyrkbesökarna skyndar till sina hästar och spänner för. Det gäller att komma först hem, om man först vill få sin gröda bärgad om sommaren.

Där hemma väntar lutfisken och den ugnsstekta julgröten.