Nutidens unga jordbrukare i strandbyarna vet knappast, vad "höutre" är och vad det använts till. "Höutre" är detsamma som tång, som drivit i land på havsstränderna och kan ligga i tjocka lager i svallbrämet på långgrunda stränder särskilt i lugnare vikar och bukter.

Om sommaren då det bruna tånglagret torkat, knastrar det så behagligt under strandvandrarens fötter. Vem känner inte till den romantiska visan om Båklandets vackra Maja och har sjungit:

"Tången knastrade sakta under din bara fot."

Vid strandvandringen känner man en frän lukt av havssälta, jod och ruttna ägg från tångbädden. Man lägger också märke till hur frodig växtligheten är längs tångsträngarna. Tången innehåller nämligen en hel del kemiska grundämnen, som landväxterna behöver dels som direkta näringsämnen och dels som s.k. spårämnen.

Höutervallar på nordvästra sidan av Trutklobbarna

Tången själv är ju en algväxt. Algerna förekommer i en otrolig artrikedom i haven, både i de stora världshaven och i innanhav som Östersjön med dess vikar. Den vanligast förekommande tångarten i Bottniska viken är blåstången (Fucus vesiculosus), som hör till klassen brunalger och av dem till ordningen Fucales. Hit hör förutom blåstång även t.ex. sågtång och knöltång.

I uppslagsböcker sägs det, att man av grövre tångarter i de stora världshaven genom bränning av tången bereder brom, jod och kalisalter. Vissa tångarter, såsom sallats- och bandtång, används i kusttrakter som foder för husdjuren och kan i fodervärde närma sig gott gräs. Dessutom sägs det, att brunalger sedan gammalt vid Skånes, Gotlands och Ölands kuster brukats för gödsling av åkrar och att tånggödsel genom sin höga halt av kväve och kali passar särskilt bra för potatis, foderbetor och sparris på mullfattig grus- och sandjord.

Där var det! I hundratals år har man även i våra trakter känt till tångens höga näringsvärde och brukat den som ett viktigt gödslingsmedel på åkrarna. Strandbyarna i Sideby har ju i allmänhet magra grus- och sandåkrar, och på dem har "höutret" god verkan som gödsling. Traktens dialektnamn på tången uttalas på olika sätt. Det vanligaste är "höutre" med öppet ö, men man hör också "höitre" med slutet ö. Längre tillbaka har väl ordet uttalats och skrivits "heutre". Än i dag bär en holme utanför Kasaböle namnet Heuterviikinkari, alltså en förfinskad namnform, som härletts från ett dialektalt svenskt namn"Heutärviitjen.

Från slutet av 1700-talet finns det en intressant dokumentering, som på samma gång visar både hur eftertraktat och hur omstritt "höutret" var i Sideby. Den 10 november 1791 avkunnades nämligen vid häradstinget i Lappfjärd dom i ett tvistemål just om rätten att bärga "sjögräs" eller "höiter" i byn. Kärande i målet var skattebonden Matts Teir och svarande de övriga byamännen, företrädda av nämndemannen Matts Hanses. Matts Teir ägde ett skogsskifte med lång strandlinje och gjorde gällande, att allt uppkastat "sjögräs" på stranden av hans skifte tillhörde honom. Svarandenas ombud bestred detta och framhöll, att "sjögräset" var byns gemensamma egendom liksom "fisk, fågel och säl i havet". Häradsrättens utslag föll så, att Matts Teir fick behålla en tredjedel av skörden som "ersättning för den skada som åsamkats honom genom tramp på stranden". De övriga bönderna tillerkändes rätt att tillsammans bärga två tredjedelar.
Lägg märke till häradsrättens finurliga sätt att komma ifrån en prejudicerande dom om själva äganderätten. Matts Teir fick rätt att bärga sin del av "höutret", inte för att han skulle ha ägt det mer än de andra utan som ersättning för skada genom de andras tramp på hans mark, och det var en helt annan sak. Var det inte att skipa rättvisa genom en salomonisk dom utan att bryta gammal hävd!

Ända intill sen tid har det rått en viss avundsjuka och pågått en tyst kamp om "höutret" i strandbyarna, om inte precis så tillskärpt att häradsrätten behövt anlitas för att slita tvisterna men i alla fall en tävling om vem som skulle hinna först och få det mesta av havets skänk. Gamla personer vet berätta, att man t.ex. i Flada by nog kunde komma överens om en samtidig bärgningsdag, men att de egennyttigaste "höutersamlarna" då kunde ge sig av tidigt i dagbräckningen före andra till stranden och med käppar märka ut sitt område, som ingen annan fick röra. Det kunde då lätt uppstå gnissel, och kanske en och annan käpp fick dansa på en antagonistsrygg.

Västra sidan av Domarkobban

Hur gick det då till att bärga "höutre"?
Det var stormarna och högvattnet om höstarna, som slet lös tången från växtplatsen på sjöbottnen och drev den i land, vissa höstar i tjocka bälten andra mera sparsamt. Tången i vallen tog värme som gödseln i en vanlig gödselstack. Även under vintern hölls den varm och mjuk och kunde köras med dyngslädar och "lamoskar" till åkrarna och läggas upp i stackar. Från holmar gick det då också lätt att forsla den. I samband med vårsådden kunde "höutret" plöjas och harvas ner eller också bredas ut som övergödsling senare. Gödsling efteråt lämpade sig bra på potatisland, där "höutret" förkvävde ogräset mellan blastraderna och hjälpte till att hålla fuktigheten kvar i jorden.

* Texten ingår i Gunnar Nybonds böcker "Gränsmark. Släkt- och bygdekrönika från Sydösterbotten 2", Vasa 1984 utgiven på författarens eget förlag och publiceras på WWW med tillstånd av författarens son Trygve Nybonde.

Foton och design ©2005 Staffan Storteir