Vägvisare

Häst
Gästgiverier och hållskjuts

av Gunnar Nybond *


INNEHÅLL:

 

Vägvisare av Georg Biurman

Carl Bergqvists "Wäge Charta öfwer Finland och Norrland" från 1757 i "Vägvisare til och ifrån alla städer och namnkunniga orter, uti Svea- och Götariken, samt Stor-Förstendömet Finland" utgiven av Georg Biurman 1776.

Postvägen

Del av kartan ovan med orterna mellan Christinæstad och Björneborg

 

Postvägen - Strandvägen 1757

Wäge Charta  Carl Bergqvist

Del av Carl Bergqvist Wäge Charta öfwer Finland och Norrland. Stockholm 1757 (Källa)

Suomenmaan Kartta


Avsnitt [ http://www.histdoc.net/uscha/b2.jpg ] av "Suomenmaan Kartta" av I. Uschakoff 1898 med orterna mellan Kaskö och Merikarvia/Sastmola. Källa http://www.histdoc.net/uscha/ Pauli Kruhse *

Gästgivargårdarna är utmärkta på kartan [] och vi kan notera följande: Ylikarvia, Tuorila och Honkajärvi i Merikarvia/Sastmola. Hanses i Sideby, Skogman i Ömossa, Ulves i Lappfjärd, Elpe i Pjelax, Närpes. Siiro i Storå och Saaranluoma i Karijoki/Bötom.

Allmän utveckling

En gammal skyldighet, som ålåg allmogen vid allmänna färdvägar i forna tider, var att underlätta resandes framkomst genom att rid- och skjutshästar och båtar skulle ställas till deras förfogande och kost och logi skulle tillhandahållas dem. Skyldigheten gällde ursprungligen endast kungliga personer och ämbetsmän i kungligt uppdrag. Men även andra resande, t.ex. fogdar och knektar av olika rang och värdighet, började tilltvinga sig samma förmåner som de kungliga åtnjöt. Så uppstod den s.k. våldgästningen, som förbjöds av Magnus Ladulås i Alsnö stadga redan 1279 (1). Friskjutsningen och även våldgästningen fortsatte dock länge. Ännu så sent som 1683 måste förbudet upprepas.

Den legala gästningen och skjutsningen ordnades så småningom upp under 1500- och 1600-talen, men böndernas skyldighet att hålla hästar i beredskap för skjutsning och utlagorna för att komma undan bördan drabbade hemmansägarna synnerligen ojämnt och tungt och utgjorde en källa till ständiga tvister, rättegångar och besvär. Därom kan man läsa i Lappfjärds historia I av K.V. Åkerblom (2), till den del förhållandena berör våra bygder.

År 1560 föreskrevs det att vid allmänna vägar skulle finnas taverner (värdshus) för de resandes bekvämlighet, och 1584 utfärdades en taxa för de förnödenheter och tjänster de resande kunde behöva. Tavernerna var föregångare till senare tidens gästgiverier med böndernas minutiöst organiserade hållskjutssystem, som bestod ända till slutet av 1800-talet.

Gästgiverier

Genom en kunglig förordning av den 12 december 1734 reglerades gästgiveriväsendet i detalj för Sveriges rike för en lång tid framöver. Med denna förordning som grund utgav ingenjören vid dåvarande lantmäterikontoret Georg Biurman 1743 en "vägvisare" eller handbok för resande med beskrivning över de större vägarna samt gästgiverierna i "Svea- och Göta-Riken samt Stor-Förstendömet Finland". Vägvisaren lämnade noggranna uppgifter om vägar, gästgivargårdar, städer och andra orter och avstånd från Stockholm och mellan orterna inbördes längs huvudvägarna över hela riket. Handboken gavs ut och kompletterades i flera upplagor, den sista år 1776. Denna nytrycktes i facsimile 1973 av Bokförlaget REDIVIVA i Stockholm och utgör till en del sakkällan för föreligganbe anteckningar.

Lagbestämmelser

Förordningen av den 12 dec. 1734 ändrades och kompletterades efter behov under decenniernas gång men var i stort sett i kraft, så länge hållskjutsväsendet bestod, även i Finland under den ryska tiden. Såsom en kulturhistorisk tidsspegel anförs här några paragrafer i sin gamla språkdräkt:

$ 10. Gästgifvare, i Städerne och på Landet, skola efter deras vilkor och Landsens lägenhet, til de Resandes behof vara försedde med Sängkläder, Linne, Bordtyg och annat Husgeråd, samt Ljus och Ved, Mat, enkelt och dubbelt Brännevin, Öl och Svagöl, jämte Korn, Hafra, Hö och Halm för Hästarne. Är Gästen ej nögd med Husmanskost, utan vill hafva något bättre, må han med Värden derom överenskomma.

$ 11. Til förekommande af all oreda och tvist, huru det, som Gästen hos Gästgifvaren förtärdt och åtnjutit, betalas skal, bör på Landet af Landshöfdingen, och i Städerne af Borgmästare och Råd, alla år vid Michelsmässo-tiden: en skälig Taxa sättas.... til Vederbörandes efterrättelse uti Salen eller Gästestugan på hvar Gästgifvaregård upslås.

$ 12. Behöfva de Resande flere Hästar, än Gästgifvaren kan åstadkomma och hålla bör, då skola nästa grannar honom til hjelp komma ... då lägges af Härads-Rätten Hållskjuts dertil af de närmaste belägne Hemman, efter som det nödigt och skäligt pröfvas. Ifrån en sådan skjuts på Landet böra inga andre befrias, än de, som genom särskildte Privilegier och Resolutioner äro undantagne, utan alle så Krono- och Skatte, som Frälsehemman, efter en proportionerad tilhjelp, hvarest så behöfves, vare pliktige, enär ordningen till dem kommer.... at komma straxt utan någon försummelse til Gästgifvaregården med sine Hästar, Vagnar och Kärror. Hvilken som sådant utan skälige och laglige ordsaker försummar och derföre anklagas för Tinget, skal böta hvar gång Sex Mark Silfvermynt.

$ 16. Ingen må resa utur Härbärget eller Gästgifvaregården, eller den Gård, dit han af Gästgifvaren förlagd blifvit, innan han för förtäring och det han åtnjutit, antingen efter Taxan, eller betingat Pris förnögt Värden, samt betalt Skjutsen ifrån förra omskiftet, vid Tjugu Daler Silfvermynts Böter.

$ 20. Där någon Resande af sjelfsvåld så rider, körer eller missbrukar Gästgifvarens eller Skjutsarens Häst och Tyg, at det fördärfvas, upfylle skadan efter Mätismanna ordom, och om det sker af upsåt, böte dertil Tio Daler Silfvermynt.Vägvisare
större bild

$ 22. Tillägg: Eljest är emot hinder och uppehåll för Resande stadgat, at på alla Gästgifvaregårdar skal vara en Tafla på Väggen upslagen, som utvisar, huru många Hästar dit dageligen äro anordnade, äfven ock, at en Dagbok skal hållas på alla Gästgifvaregårdar, deruti upteck nas de Resandes Namn och Caracter, hvarifrån de komma och hvarthän.de ärna sig, Timman vid ankomsten och afresan, Hästarnes antal m.m. Hindras de Resande af Hållkarlen, så vare den senare förfallen til 6 par Spö vid nästa Ting. Samma straffär utsatt om han af Resande fordrat Drickspenningar.

$ 23. När Resande eller Farande i Städer eller på Landet mötas, böra de til hvar sin vänstra sida således vika, at de hinderlöst kunna komma hvarannan förbi, vid Tio Daler Silfvermynts Bot för den, som häremot bryter.

$ 24. Eho som på Vägarne med skriande och ropande, Eder eller Svordomar gör buller och oro, eller de Vägfarande med otidighet i ord och gerningar angriper, böte, fast ingen våldsamhet eller skada timar, Fem Daler Silfermynt, hälften til Angifvaren, och hälften til Fattige vid nästa Kyrka.

Detta är endast några axplock ur gästgiverioch trafikförordningen från 1734, men de ger en tydlig bild av förhållandena och den ordning, som skulle råda i gästgiverierna och på vägarna. Bland annat fäster man sig vid vänstertrafiken, som skulle komma att bestå i 230 års tid i Sverige

Ömossa får gästgiveri

Då stora landsvägen från Lappfjärd till Björneborg var i det närmaste färdigbyggd - den slutliga vägsynen förrättades den 15 och 16 september 1801 - öppnades år 1800 ett gästgiveri även i Ömossa. Strömmen av långväga resande drogs från den gamla strandvägen till den kortare och bättre "riksvägen". Bigästgiveriet i Härkmeri hos Sjuls indrogs redan 1807, medan gästgiveriet i Skaftung bibehölls ända till 1870-talet. Det förefaller som om bonden och sexmannen Johan Johansson Skogman, f. 1771 (hu Anna Greta Andersdotter Utter, f. 1770) skulle ha varit den första gästgivaren och postbonden i Ömossa. Däremot skötte bonden Joseph Öman gästgivarsysslan åtminstone 1807 och krigsåret 1808. Han bebodde den gamla Ömans-gården, som hade funnits sedan början av 1700-talet på den plats söder om åkröken, där Uno Granskog bor i våra dagar. Från 1809 och ett tiotal år framåt var gästgiveriet förlagt till Öström eller Back hos bonden Johan Henric Ericsson Öström. Därefter alternerade gästgivarsysslan mellan olika bönder i byn, tills den på nytt för en längre tid förlades till Ömans-gården. Joseph Öman var gift med gästgivaredottern Maria Jacobsdotter Norrgård från Skaftung. Med sin erfarenhet av resandeservicen hemifrån ställde hon säkerligen beredvilligt upp som gästgivarvärdinna i Omossa. Men det var inte så lätt att uppfylla alla föreskrifter för gästhärbärgeringen och att klara av alla besvärligheter med skjutsbönderna, som hade lång väg till gästgiveriet och kanske under brådaste sånings- eller skördetid måste bege sig dit eller på grund av naturhinder eller annat förfall nödgades utebli. Ömossabönderna räckte inte till att upprätthålla skjutsningen vid byns gästgiveri, utan hållskyldigheten måste utsträckas ända till Skaftung, Storå och Lillbäck i Sideby. Lagen var sträng och länsmannen nitisk. Han granskade gästgiveriets dagbok med jämna mellanrum och drog utan förbarmande försumliga skjutsbönder inför rätta. Här ett par exempel på dylika tingsärenden vid häradsrätten i Lappfjärd:

1808 d. 4 febr. § 81: Kronolänsmannen Isac Eric Sundblad hade instämt gästgivaren i Ömossa Joseph Öman att svara för att en studerande Fredrik Clasen hade antecknat i gästgiveriets dagbok, att han blivit fördröjd på sin resa tre timmar i Omossa, då ingen skjutshäst hade stått till buds. Det hade varit skaftungbonden Michel Ingves tur att hålla skjutshäst den 11 juni föregående sommar, men denne hade infunnit sig i Ömossa kl. 8 på kvällen i stället för kl. 3 på eftermiddagen. Michel förebar vid rätten, att hans häst blivit sjuk. Två vittnen var inkallade, en Joseph Landroth, som ingenting visste, och Jakob Grannas. Denne berättade att Michel Ingves andra häst den dagen varit upptagen genom "Commenderade soldaters framskjutsande". - Vilket utslaget blev framgår inte, därför att följande blad i domboken saknas.

1809 d. 31 maj § 242: Kronolänsmannen Hans Henric Åberg yrkade ansvar på bonden Anders Sorila i Storå för att denne uteblivit från "så kalladt Couner sjuts på Öström gästgifvaregård" den 8 maj. Anders Sorila förklarade, att han omöjligen kunde ta sig till Oström ifrågavarande dag, emedan åbron i Storå varit fördärvad av den inträffade starka vårfloden. - Han befriades från allt ansvar.

Ett annat rättsfall visar, att det inte alltid gick så lugnt och fredligt till på vägarna och i gästgivargårdarna i synnerhet under osäkra krigstider. 1809 d. 11 okt. § 19: Rusthållaren Thomas Johansson Talois (Tallonen) från Kumo hade på resa från Bjömeborg till Nykarleby den 1 juli blivit berövad en av sina hästar på landsvägen i Tjöck by. Några handfasta karlar hade hejdat rusthållaren och hans ressällskap, inalles sex personer, spänt ur hästen och gett sig i väg med den, lämnande ekipaget på vägen.

Hur var detta möjligt? Var hästtjuvar i farten? Det förefaller som om rusthållaren skulle ha bytt ut sin häst, en röd valack, vid gästgiveriet i Lappfjärd mot en av gästgivaren Johan Håxells hästar,och att denne på detta drastiska sätt ordnat återtagandet av sin häst. I varje fall yrkade rusthållaren ansvar på gästgivaren Håxell vid hösttinget i Lappfjärd och presenterade en saltad räkning för hästen, dagtraktamenten för de sex resandena och ersättning för stort omak under resan. Det blev en vidlyftig process med många vittnesmål från vardera sidan om hästköp och byten. Äganderätten till hästen kunde inte slås fast vid hösttinget, utan målet tog uppskov. Därmed lämnar vi den famösa processen. Ett märkligt sammanträffande vore det, om just denne rusthållare Thomas Talois skulle ha varit svåger till bonden Johan Johansson Skogman i Ömossa. Denne var samtida med Thomas Johansson Talois och var gift med en Caisa Lisa Johansdotter Talois från Kumo, f. 13.10.1792. Det har gått en berättelse i byn, att värdinnan på Skogman skulle ha kommit från ett rikt hem i Kumo, tydligen från ifrågavarande rusthåll där. (Jfr släkten Skogman I:2.B).

Nyordning

År 1842 övertog änkan Greta Öman ansvaret för gästgiveriet i Ömossa, sedan hennes man bonden och sexmannen Isaac Josefsson Öman hade avlidit. Hon var själv gästgivaredotter från Teirfolk i Skaftung, f. 23 10.1787. Det blev samtidigt en nyordning av skjutshållningen i byn vilket följande utslag från landshövdingen Cronstedt i Vasa län av den 5 januari 1842 upplyser oss om:

"Detta ärende har Jag i öfvervägande tagit: Och finner väl, huru- som gästgiverie befattningen i Ömåsa by hittills handhafts af Nio särskil hemmans ägare nämligen fem Delägare i Skogman och fyra åboer å Öman Skatte hemman, hvilka tourvis ansvarat för denna skylldighet samt i skjutsningen biträtt hvarannan såsom reservier enär de dervid anslagna tre ständiga håll hästar utgått; Dock alldenstund, genom det tätare ombytet af gästgifverie ställen, olägenhet för resande uppstått, och nere af bemälte hemmans innehafvare icke heller varit försedde med nödigt och lempligt gäste rum, med hvad resande i öfrigt för sin fortkomst jemte beqvämlighet tarvar samt oreda och uppehåll i skjutsningen såväl uppstått af det mindre antal hållhästar, som der varit att tillgå, enär uppå det närmast inom Socken till gränsande gästgifveriet Träskvik fem hållhästar äro anslagne. Fördenskull och i enlighet med hvad Härads Rätten sig utlåtit, samt i stöd af 28 Cap. B.B. jemförd med Kongliga Gästgifveri ordningen den 12 December 1734, pröfvar jag skäligt förordna det skall gästgifveriet uti Ömåsa hädanefter och intill dess i följd af förändrade förhållanden annan reglering vidtagas, ensamt förblifva å den andel af Öman hemman som nu bebos af Enkan Greta Henricsdotter och finnes försedt med lämpeligt gäste rum jemte annan nödig åbyggnad, samt skjutsningen derstädes bestridas af fem ständige hästar, hvilka skola utgöras af samtelige hållskjuts skylldige Lägenheter inom Socken. Och har Greta Henricsdotter Öman jemte rättsinnehafvare att i och för gästgifveri hållning ens bestridande åtnjuta det skydd och de förmoner Gästgifvare i allmänhet enligt Lag och författningar tillkomma med åliggande, att ordentligt fullgöra de skylldigheter, som med sagde sysslande äro förenade derest lagligt ansvar må unbvikas; Deremot varda samtelige öfrige åboer å Öman och Skogman hemman skiljde från vidare befattning med gästgifveri hållningen i Ömåsa by, och skola i följe deraflika med andre hemmansägare framdeles deltaga uti håll och transport skjutsnings besväret, jemte öfrige allmänna skylldigheter inom Socken derifrån de härförinnan såsom gästgifvare njutit befrielse."

Efter utslaget följer i skrivelsen besvärsanvisning och dylikt, men förmodligen var Greta Öman och de övriga ömossaborna nöjda med anordningen.

Detta arrangemang avser den tidigare nämnda gamla Ömans-gården på nuvarande Uno Granskogs boplats i Ömossa. Han minns väl de byggnader, som fanns på tomten under hans uppväxtår, bland dem hållstugan och hållstallet. Han har även i sin ägo "Håldhagan", där hållhästarna sommartid fick gå på bete mellan skjutsturerna.

 

Hållstuga, stall och hage

Fem hästar i ständigt skjutshåll var ingen liten beredskapsstyrka i Ömossa. Den var lika stor i Träskvik, där närmaste granngästgiveri i norr fanns. I söder tog Honkajärvi vid. Gästgiverierna låg nu tätare än förut. Resandeströmmen hade tilltagit. Bönderna fick bara flera turer att passa, men även hålldistriktet hade utvidgats. Vi har sett huru bönder från Skaftung och Storå deltog i hållskjutsen i Ömossa. StugaÄnda från Storsjö och Lillbäck i Sideby kommenderades skjutsbönder ut dit, och turerna var noggrant preciserade i dagar, timmar och minuter. Tryckta skjutsningsordersedlar sändes ut 1850 av kronofogden till alla berörda bönder. Systemet måste fungera såvitt möjligt till punkt och pricka.

Men var skulle skjutskarlar och hästar hålla hus mellan skjutsturerna och nattetid? För karlarna måste en hållstuga ställas till förfogande för övernattning i och vistelse i under köld och otjänligt väder. Hästarna måste få rum i ett hållstall sådana tider, då de inte kunde sättas på bete i hållhagen.

Det är inte svårt att föreställa sig livet i hållstugan under lediga tider bland skjutskarlarna t.ex. en mörk höstkväll. Stugan upplystes endast av någon talgdank eller pärtflamma förutom av skenet från den öppna spisen, där en brasa sprakade eller redan brunnit ned. Stor trängsel rådde mellan halmbritsarna i knutarna.Linjalskärra Våta och illaluktande kläder hängde på knaggar på väggarna och mellan dem matsäckar och kanske tömmar och remtyg för hästarna. Vid spiseln stökade karlarna och värmde sin mat, sådant som kunde och behövde värmas som mjölk och vällingar. Annars fick kuskarna i huvudsak hålla sig till torrskaffning. Välbärgade bönder och bondsöner kunde kanske skära upp sötsurlimpor och breda smör på och karva till skivor av hemberedd spräckelost eller något rökt fårlår, medan drängar och andra sämre situerade kanske fick hålla till godo med surmjölk ur en träflaska och vardagsbröd med saltströmming eller annan sämre sovel.

Linjalskärra vid loft. Foto: © Cata Portin

Likväl var humöret gott, och pratet kryddades av hiskeliga historier, svordomar och mustiga skämt. Säkerligen prövades också mången gång "enkelt och dubbelt Brännevin" till tidsfördriv och förnöjelse. Byns karlar drogs också om kvällarna till hållstugan för att prata bort en stund och lyssna till nyheter utifrån, som körkarlarna snappat upp från resande. Det fanns just inga andra möjligheter att få veta något från yttervärlden på en tid, då telefoner saknades och andra nutida nyhetsmedia inte stod till buds.

Så här fortsatte hållskjutssystemet årtionde efter årtionde, medan missnöjet växte bland bönderna, som ensamma skulle stå för tungan. Småningom insåg även myndigheterna, att det var slöseri med mänsklig arbetskraft och misshushållning med dragdjurens användning att förnöta tiden i overksamhet. Fortkomstmöjligheterna för resande hade även utvecklats på annat sätt. Järnvägstrafiken (karta över järnvägarna i Finland cirka 1904) inleddes, och ångbåtstrafiken längs kusterna och på insjöarna kom igång. Hotell anlades i städerna som inkvarteringsställen, men fortfarande var gästgiverierna nödvändiga på landsbygden. Hållskjutsväsendet var dock moget för nedskrotning. Genom förordningar om skjutshållning och gästgiverier av år 1883 och 1888 avskaffades hållskjutsen definitivt, och såväl gästgiverihållningen som skjutsningen begynte ges på entreprenad åt minst fordrande, som kunde garantera en tillfredsställande service.

Skjutsorder

Bonden Josef Lillbäcks skjutsningsorder från 1850, som här (större bild ) kan studeras i avtryck, utvisar att han hade att stå for hållskjutsen i Ömossa i runt tal 10 dygn i året med två hästar och givetvis då också två skjutskarlar dygnet runt. Omräknat i två normala arbetsskift om 8 timmar i dygnet, så betyder det 40 mans- och hästdagsverken i året i egen kost och eget hästfoder. De skjutspengar han fick bära upp efter stadgad taxa, om han över huvud taget hade någon skjuts under hela passet, kunde aldrig motsvara en sådan tidsförlust och misshushållning med arbetskraft. Undra på att hållskjutsen kom i vanrykte och skapade missnöje!

Under hållskjutsens slutskede växlade innehavarna av gästgivarsysslai många gånger i Ömossa. Efter änkan Greta Öman övertog mågen i gården Erik Henrik Öman (Kallträsk) sysslan, men han flyttade 1855 med hela sin familj till Kauhajoki, och andra tog över både hemmanet och gästgiveriet. Efter ett hopp framåt till 1890 noterar vi att Henrik Erland Josefsson Öman då innehade befattningen. Han var född 1848 i den gamla gästgivargården på Grankull i Skaftung och gift med Maria Matilda Andersdotter Forstén, som kom från den kända klockarsläkten i Sideby. Modern Albertina Isaacsdotter Öman, gift Grankull, var född gästgivardotter i Ömossa. Gästgivarverksamhet låg så att säga släkten i blodet.

Då kronolänsmannen 1894 höll auktion på gästgivarsysslorna i Sideby och Ömossa, begärde bonden Josef Henrik Malakiasson Skogman det lägsta arvodet för Ömossa och blev antagen för sysslan där. Med honom kom "Aningåls" in i bilden som gästgivargård i byn och har stannat i äldre människors minne som den prydliga och burgna gård den var i byns centrum. "Aningåls-Joseph", gamla gästgivaren, var känd och aktad ännu på sin ålderdom, fast sonen Edvard Metsänheimo hade övertagit sysslan. Med ett par kortare avbrott, då bl.a. bonden Henrik Vestergård upprätthöll gästgiveriet i Ömossa, förblev Skogman-Metsänheimo gästgivargård i byn från 1890-talet till början av 1930-talet, då rörelsen definitivt lades ned.

 

Skogmans (Metsänheimo) gästgiveri

Gästgivargården i Ömossa på 1920-talet, Metsänheimo (Skogman) med gamla gästgivaren Josef Skogman i gårdsgrinden.

 

En kulturhistorisk epok var till ända. Bilen som färdmedel för resande hade övertagit hästskjutsen och skulle efter hand komma att fullständigt revolutionera landsvägstrafiken. Erik Storteirs T-Ford

T-Ford med passagerare 1927 i Sideby

Vi äldre ömossabor minns bra från 1920-talet den sista gästgivargården. Med sin vällingklocka på taket stod den ljusgrönmålade präktiga Skogmans-gården på åstranden. Den hade haft sin föregångare i den gamla Ömans-gården på andra sidan av landsvägen. Båda hade säkert härbärgerat gäster av många slag under tidernas lopp och skulle ha haft mycket att förtälja om vad som hade tilldragit sig inom deras väggar, om väggarna hade kunnat tala.

Källor:

Besläktade artiklar på sydaby.eget.net

 

 

 

 

INNEHÅLL:

Eftermäle

Gästgiveriväsendet och hållskjutsen hör sedan ett sextiotal år tillbaka helt och hållet till historien. Men institutionen hade under flera hundra år haft en oerhört stor betydelse för samfärdselns utveckling och det kulturella framåtskridandet. Vägnätet byggdes ut. Rakare och därmed kortare och snabbare vägar drogs upp. De måste vara framkomliga under alla årstider. Fordonen förbättrades. Man lärde av varandra och tog nyheter i bruk. Landsvägstrafiken reglerades genom kungliga, sedermera kejserliga förordningar. De blev början till vår nutida trafiklagstiftning. Utom de trafiktekniska framstegen förde gästgiverierna med sig kulturella inflytelser från andra landsdelar. Gästgivargårdarna blev ett slags nyhetsstationer, som uppfångade och förmedlade underrättelser från centralare orter ut till bygderna, vilket hade en viss betydelse under en tid, då tidningar, telefon och radio saknades. I regel var de största och förmögnaste gårdarna i byarna gästgivargårdar och gästgivarna själva oftast nog aktade och välbetrodda bönder, som man såg upp till och lyssnade på. Icke sällan anförtroddes de samtidigt ett nämndemannaskap i häradsrätten eller ett sexmansuppdrag i kyrkorådet. Gästgivarna var ett slags bondeadel, som satte sin ära i att skicka sig som rättskaffens folk. Detta utesluter dock inte att en och annan kunde förfalla till missbruk av sin ställning och för snöd vinnings skull företaga sig lagstridiga handlingar som t.ex. försäljning av "enkelt och dubbelt Brännevin" till oberättigade kunder. Sådant har också vissa tider kunnat noteras i Ömossa.

Otvivelaktigt hade gästgiveri- och hållskjutsväsendet både bättre och sämre sidor. Det utgjorde dock en kulturhistorisk epok, som kanske inte tillmätts en sådan betydelse det i själva verket hade för den allmänna utvecklingen på landsbygden.

Med gästgivarskjuts och apostlahästar

Det är väl få av de nulevande människorna som upplevat en riktig gästgivarskjuts, eftersom den sortens färdsätt avskaffades för omkring femtiofem år sedan. Jag skall därför berätta om en sådan skjuts våren 1928.

Torsdagen den 5 april, självaste skärtorsdagen, anlände jag och min skolkamrat lärarkandidaten Frans Stengård från Kasaböle by i Sastmola med förmiddagståget från Seinäjoki till Kristinestad. Vi hade stigit på tåget föregående kväll på Kovjoki station och var på väg hem på påsklov från Nykarleby seminarium. Framme i Kristinestad var det bara för oss att söka någon möjlighet att komma vidare, jag till Heden i Sideby och Frans ända till Kasaböle. Ingen egentlig busstrafik hade kommit i gång då ännu mellan Kristinestad och Björneborg. Vi kände till att det fanns ett resandehem i stan i en gård vid Skoltorget intill gamla kyrkan. Det var ett slags gästgiveri, därifrån man också kunde få skjutshäst. Vi vandrade dit med våra kappsäckar i händerna. Snösmältningen hade börjat, och det var vårslask på vägen från stationen och över långa bron. Rännilar av smältvatten forsade nedför torget, och galoscherna klafsade i modden under fötterna.

Vi fick skjutshäst. Gästgivaren spände sitt ök framför en linjalskärra och begynte sin etapp till Lappfjärd. Vinterföret på de större vägarna var slut, för våren hade kommit tidigt. Sakta gick det men fram kom vi till gästgiveriet i Lappfjärd hos Viktor Ålgars på Norrsidan. Där fick vi byta skjuts.

Det var redan ettiden på dagen, då den 20 km långa färden till Ömossa anträddes. Vårsolen sken från en klar himmel. Det kändes riktigt varmt och skönt att sitta i kärran och åka som herrar med gästgivarskjuts, Frans i framsätet bredvid skjutsbonden och jag i baksätet. Det låg nog mycket snö i skogen ännu, men dagsmejan hade tinat upp vägen, och kärrhjulen sög sig ner i den mjuka vägbanan och lämnade tydliga spår efter sig. Endast på kortare jämna vägsträckor kunde kusken mana på hästen i lunk. För det mesta skred ekipaget långsamt fram i "maserand". Först på eftermiddagen vid tretiden kunde vi stiga ur kärran i Ömossa och betala för skjutsen.

Nu började en marsch till fots den fyra och en halv kilometer långa vägen till mitt hem på Heden. Vid framkomsten fick jag pusta ut, men Frans hade ännu tio kilometer kvar till Kasaböle. Jag måste än i dag beklaga, att jag inte kunde föra min kamrat med häst och släde, som meningen var, fram till hans hemort. Det var slädföre ännu på de mindre vägarna via Storsjö och jag kunde gott ha skjutsat Frans på ett par timmar till Kasaböle med häst och "tjibika". Men mina beräkningar gick inte i lås, för gårdens bägge hästar var upptagna i brådskande skogsarbete. Frans fick litet styrkande kaffe i sig och vilade benen en stund. Sedan fattade han kappsäcken på nytt och traskade vidare till Storsjö, där han hade en släkting i "Kias". Därifrån fick han äntligen slädskjuts hem och nådde målet sent på skärtorsdagskvällen.

Påsklovet upplevde vi var och en på sitt håll och på sitt vis, och på tisdagsmorgonen efter helgen skulle vi anträda återresan till Nykarleby. Vi skulle enligt avtal följa med Axel Silfverbergs bil till Kristinestad, en T-Ford och en av de få bilar som fanns i trakten. Men den färden gick inte heller så lätt, som vi hade tänkt oss. Under natten till tisdagen hade det vackra påskvädret avlösts av ett kraftigt snöfall. På morgonen låg vägen täckt av ett 10-15 cm tjock lager av nysnö. T-Forden klarade av menföret med möda, och de två resenärerna kom till tåget och i tid till den första skoldagen efter lovet.

sydaby.eget.net: Böcker och artiklar av Gunnar Nybond

.


* Texten ingår i Gunnar Nybonds bok " Bottnisk Bygd. Ömossa by i Kristinestad under 400 år 1590-1990. Släkterna Skogman och Öman". - Vasa 1988. , utgiven på författarens eget förlag och publiceras på WWW med tillstånd av författarens son Trygve Nybonde.

 

Immigrant navigation

sydaby.eget.net

Webbredigering och design: ©2005 Staffan Storteir