![]() Gästgiverier och hållskjuts av Gunnar Nybond * |
||||||||
Postvägen - Strandvägen 1757Del av Carl Bergqvist Wäge Charta öfwer Finland och Norrland. Stockholm 1757 (Källa)
Gästgivargårdarna är utmärkta på kartan [] och vi kan notera följande: Ylikarvia, Tuorila och Honkajärvi i Merikarvia/Sastmola. Hanses i Sideby, Skogman i Ömossa, Ulves i Lappfjärd, Elpe i Pjelax, Närpes. Siiro i Storå och Saaranluoma i Karijoki/Bötom. |
Gästgiverier
Lagbestämmelser
|
|||||||
|
||||||||
|
||||||||
Bonden Josef Lillbäcks skjutsningsorder från 1850, som här
(större bild
Under hållskjutsens slutskede växlade innehavarna av gästgivarsysslai många gånger i Ömossa. Efter änkan Greta Öman övertog mågen i gården Erik Henrik Öman (Kallträsk) sysslan, men han flyttade 1855 med hela sin familj till Kauhajoki, och andra tog över både hemmanet och gästgiveriet. Efter ett hopp framåt till 1890 noterar vi att Henrik Erland Josefsson Öman då innehade befattningen. Han var född 1848 i den gamla gästgivargården på Grankull i Skaftung och gift med Maria Matilda Andersdotter Forstén, som kom från den kända klockarsläkten i Sideby. Modern Albertina Isaacsdotter Öman, gift Grankull, var född gästgivardotter i Ömossa. Gästgivarverksamhet låg så att säga släkten i blodet. Då kronolänsmannen 1894 höll auktion på gästgivarsysslorna i Sideby och Ömossa, begärde bonden Josef Henrik Malakiasson Skogman det lägsta arvodet för Ömossa och blev antagen för sysslan där. Med honom kom "Aningåls" in i bilden som gästgivargård i byn och har stannat i äldre människors minne som den prydliga och burgna gård den var i byns centrum. "Aningåls-Joseph", gamla gästgivaren, var känd och aktad ännu på sin ålderdom, fast sonen Edvard Metsänheimo hade övertagit sysslan. Med ett par kortare avbrott, då bl.a. bonden Henrik Vestergård upprätthöll gästgiveriet i Ömossa, förblev Skogman-Metsänheimo gästgivargård i byn från 1890-talet till början av 1930-talet, då rörelsen definitivt lades ned.
Gästgivargården i Ömossa på 1920-talet, Metsänheimo (Skogman) med gamla gästgivaren Josef Skogman i gårdsgrinden.
En kulturhistorisk epok var till ända. Bilen som färdmedel
för resande hade övertagit hästskjutsen och skulle efter
hand komma att fullständigt revolutionera landsvägstrafiken.
T-Ford med passagerare 1927 i Sideby Vi äldre ömossabor minns bra från 1920-talet den sista gästgivargården. Med sin vällingklocka på taket stod den ljusgrönmålade präktiga Skogmans-gården på åstranden. Den hade haft sin föregångare i den gamla Ömans-gården på andra sidan av landsvägen. Båda hade säkert härbärgerat gäster av många slag under tidernas lopp och skulle ha haft mycket att förtälja om vad som hade tilldragit sig inom deras väggar, om väggarna hade kunnat tala. |
||||||||
Besläktade artiklar på sydaby.eget.net
|
Eftermäle
Gästgiveriväsendet och hållskjutsen hör sedan ett sextiotal år tillbaka helt och hållet till historien. Men institutionen hade under flera hundra år haft en oerhört stor betydelse för samfärdselns utveckling och det kulturella framåtskridandet. Vägnätet byggdes ut. Rakare och därmed kortare och snabbare vägar drogs upp. De måste vara framkomliga under alla årstider. Fordonen förbättrades. Man lärde av varandra och tog nyheter i bruk. Landsvägstrafiken reglerades genom kungliga, sedermera kejserliga förordningar. De blev början till vår nutida trafiklagstiftning. Utom de trafiktekniska framstegen förde gästgiverierna med sig kulturella inflytelser från andra landsdelar. Gästgivargårdarna blev ett slags nyhetsstationer, som uppfångade och förmedlade underrättelser från centralare orter ut till bygderna, vilket hade en viss betydelse under en tid, då tidningar, telefon och radio saknades. I regel var de största och förmögnaste gårdarna i byarna gästgivargårdar och gästgivarna själva oftast nog aktade och välbetrodda bönder, som man såg upp till och lyssnade på. Icke sällan anförtroddes de samtidigt ett nämndemannaskap i häradsrätten eller ett sexmansuppdrag i kyrkorådet. Gästgivarna var ett slags bondeadel, som satte sin ära i att skicka sig som rättskaffens folk. Detta utesluter dock inte att en och annan kunde förfalla till missbruk av sin ställning och för snöd vinnings skull företaga sig lagstridiga handlingar som t.ex. försäljning av "enkelt och dubbelt Brännevin" till oberättigade kunder. Sådant har också vissa tider kunnat noteras i Ömossa. Otvivelaktigt hade gästgiveri- och hållskjutsväsendet både bättre och sämre sidor. Det utgjorde dock en kulturhistorisk epok, som kanske inte tillmätts en sådan betydelse det i själva verket hade för den allmänna utvecklingen på landsbygden. Med gästgivarskjuts och apostlahästar Det är väl få av de nulevande människorna som upplevat en riktig gästgivarskjuts, eftersom den sortens färdsätt avskaffades för omkring femtiofem år sedan. Jag skall därför berätta om en sådan skjuts våren 1928. Torsdagen den 5 april, självaste skärtorsdagen, anlände jag och min skolkamrat lärarkandidaten Frans Stengård från Kasaböle by i Sastmola med förmiddagståget från Seinäjoki till Kristinestad. Vi hade stigit på tåget föregående kväll på Kovjoki station och var på väg hem på påsklov från Nykarleby seminarium. Framme i Kristinestad var det bara för oss att söka någon möjlighet att komma vidare, jag till Heden i Sideby och Frans ända till Kasaböle. Ingen egentlig busstrafik hade kommit i gång då ännu mellan Kristinestad och Björneborg. Vi kände till att det fanns ett resandehem i stan i en gård vid Skoltorget intill gamla kyrkan. Det var ett slags gästgiveri, därifrån man också kunde få skjutshäst. Vi vandrade dit med våra kappsäckar i händerna. Snösmältningen hade börjat, och det var vårslask på vägen från stationen och över långa bron. Rännilar av smältvatten forsade nedför torget, och galoscherna klafsade i modden under fötterna. Vi fick skjutshäst. Gästgivaren spände sitt ök framför en linjalskärra och begynte sin etapp till Lappfjärd. Vinterföret på de större vägarna var slut, för våren hade kommit tidigt. Sakta gick det men fram kom vi till gästgiveriet i Lappfjärd hos Viktor Ålgars på Norrsidan. Där fick vi byta skjuts. Det var redan ettiden på dagen, då den 20 km långa färden till Ömossa anträddes. Vårsolen sken från en klar himmel. Det kändes riktigt varmt och skönt att sitta i kärran och åka som herrar med gästgivarskjuts, Frans i framsätet bredvid skjutsbonden och jag i baksätet. Det låg nog mycket snö i skogen ännu, men dagsmejan hade tinat upp vägen, och kärrhjulen sög sig ner i den mjuka vägbanan och lämnade tydliga spår efter sig. Endast på kortare jämna vägsträckor kunde kusken mana på hästen i lunk. För det mesta skred ekipaget långsamt fram i "maserand". Först på eftermiddagen vid tretiden kunde vi stiga ur kärran i Ömossa och betala för skjutsen. Nu började en marsch till fots den fyra och en halv kilometer långa vägen till mitt hem på Heden. Vid framkomsten fick jag pusta ut, men Frans hade ännu tio kilometer kvar till Kasaböle. Jag måste än i dag beklaga, att jag inte kunde föra min kamrat med häst och släde, som meningen var, fram till hans hemort. Det var slädföre ännu på de mindre vägarna via Storsjö och jag kunde gott ha skjutsat Frans på ett par timmar till Kasaböle med häst och "tjibika". Men mina beräkningar gick inte i lås, för gårdens bägge hästar var upptagna i brådskande skogsarbete. Frans fick litet styrkande kaffe i sig och vilade benen en stund. Sedan fattade han kappsäcken på nytt och traskade vidare till Storsjö, där han hade en släkting i "Kias". Därifrån fick han äntligen slädskjuts hem och nådde målet sent på skärtorsdagskvällen. Påsklovet upplevde vi var och en på sitt håll och på sitt vis, och på tisdagsmorgonen efter helgen skulle vi anträda återresan till Nykarleby. Vi skulle enligt avtal följa med Axel Silfverbergs bil till Kristinestad, en T-Ford och en av de få bilar som fanns i trakten. Men den färden gick inte heller så lätt, som vi hade tänkt oss. Under natten till tisdagen hade det vackra påskvädret avlösts av ett kraftigt snöfall. På morgonen låg vägen täckt av ett 10-15 cm tjock lager av nysnö. T-Forden klarade av menföret med möda, och de två resenärerna kom till tåget och i tid till den första skoldagen efter lovet. |
|||||||
sydaby.eget.net: Böcker och artiklar av Gunnar Nybond |
. |
|||||||
* Texten ingår i Gunnar Nybonds bok " Bottnisk Bygd. Ömossa by i Kristinestad under 400 år 1590-1990. Släkterna Skogman och Öman". - Vasa 1988. , utgiven på författarens eget förlag och publiceras på WWW med tillstånd av författarens son Trygve Nybonde.
Webbredigering och design: ©2005 Staffan Storteir |