Lädergarvning och skomakeri


av Gunnar Nybond *
 

Då naturahushållningen i bondgårdarna i början av detta sekel begynte övergå till en mera på köpenskap grundad lanthushållning, var lädergarvningen bland de första arbetsuppgifterna i bondehushållet, som fick en mera yrkesmässig och större drift. Dels var arbetet så tidsödande och dels fordrade det så pass stor yrkeskunnighet, att garverier bäst skötte den sysslan. Endast i en och annan gård, där det fanns någon kunnig "farfar", beredde man själv sitt läder till skor och seldon ända fram till 1920-talet. Under tider av varubrist såsom under första världskriget och ännu under senaste krig fick man ty sig till gamla arbetsmetoder för att förse sig med nödvändighetsartiklar som t.ex. just skolädret.

Garverier fanns i trakten, Suominens garveri i Kristinestad och Stenmans i Lappfjärd. En tid bodde och verkade en garvare även i Sideby på Grönbergs gamla soldattorpstomt nedanför nuvarande Uno Hällbacks gård.

Videbark för garvningen

Det var ett rätt inbringande arbete för pojkar och "fattigt folk" att under somrarna ta videbark och sälja till garverierna. Midsommartiden och strax därefter löpte barken bäst. Det gällde då att beskatta videbuskarna i ängslaggarna och vanhävdade lindåkrar, där grönvidarna kunde växa armstjocka i igenslyade åkerdiken. Att pojkarna kunde trampa ner gräset på lindorna just inför höslåttern och göra skada åt ägarna tänkte man inte på då. Jag minns särskilt en sådan barktagningsdag i Norra storkärret på Skaftungsidan, då bonden Nestor Kuusela kom och störde vårt näringsfång. Vi fick bråttom att samla ihop våra barkknippor och ta till fötters. Barken skulle bredas ut för torkning och sedan knippas ihop till större knippor med björkvidjesvegar. Sedan kördes den i stora lass på kärrflakar till garverierna.

Från Sideby var det närmare till Sastmola än till Kristinestad, och där köptes mängder av bark upp, som jag vill tro för Åströms garverier i Uleåborg. I Sastmola hamn fanns ett stort magasin, där barken togs emot och vägdes av en svensktalande uppköpare. Han skojade friskt, minns jag, med karlar och kvinnor, som kom dit med sina barklass. Om barken var dåligt torkad, så slog han av på vikten, och det var säljarna inte riktigt nöjda med. På resan köpte man mediciner och "droppar" i apoteket, där både apotekarn och biträdena också expedierade kunderna på svenska. I början av 1920-talet, då allt det omtalade hände, var det ännu rätt vanligt med svenska i Sastmola åtminstone i affärerna. Svenska gudstjänster i kyrkan har jag nämnt om i annat sammanhang. Från en sådan barkhandelsresa kommer jag ihåg, att jag kom hem med en ny lie till far. Den var av det svenska märket Kronliar. Efterkrigstidens varubrist gjorde sig gällande, och liar var svåröverkomliga då ännu.

Jag hade företagit resan med mitt barklass i följe med granngårdshusbonden Verner, och det var han som rådde mig att köpa lien i en affär, där det råkade finnas liar i Sastmola. Visst fick jag beröm för min omtanke om gårdens behov, och jag kände mig nktigt som en vuxen karl vid hemkomsten.

Min far var i alla stycken en gör-det-självman. Han var även en skicklig amatörgarvare om man kan använda ett sådant ord i sammanhanget. Han hyllade också den principen, att pojkarna tidigt skulle lära sig gårdens alla göromål. Det var uppfostrande för dem, och Ordspråksbokens sanning, att den fåfäng går lärär mycket ont, var han klart medveten om. Dels därför och dels för att jag av naturen var nyfiken - kalla det vetgirig, om man så vill - fick jag i folkskolåldern vara med om lädergarvningen. Jag minns väl hur det kändes att barfota med uppkavlade byxben trampa de slemmiga hudarna i varm barklag i garvtinan.

Garvningen

Då hushållsslakten om hösten var undanstökad och vinterförrådet av kött var nedsaltat i tinor, kom turen till kalvskinnen och kohudarna att bli barkade. De skulle bli läder till varma och täta skoplagg åt allt husfolket, vuxna och barn, eget gårdsfolk och tjänstefolk. Om inte garvningen begynte genast efter slakten, kunde de tunnare skinnen torkas och hudarna saltas och förvaras till lämplig tidpunkt. Bäst var det dock att ta itu med garvningen, så länge de var färska. Det första steget i garvningsförloppet var att befria skinnen från hår. För det ändamålet sattes de i blöt i kalkvatten i lämpliga såar. En blandning av 2-3 kg kalk i ett större ämbar vatten gav en lagom stark lösning, för att håret skulle lossna på ungefär en vecka, varefter håret sköts bort med en kantig träkavle med huden liggande på en bänk. Hudarna lades sedan i friskt vatten, som byttes ofta, för att kalklösningen skulle vattnas ur. Detta skulle göras grundligt, för om kalken kom med i barklagen, så neutraliserades garvsyran och blev utan verkan.

Själva garvningsvätskan eller barklagen tillreddes av torr videbark, som hackades i små bitar eller flis, lades i ett kar och hälldes över med kokhett vatten för att mjukna. Bark av gråvide gav den bästa garvsyran. Även litet bark av björk, gran och en kunde blandas med videbarken. Då barklagen svalnat, rördes den med barken och allt tillsammans med hudarna i karet, som ställdes in i fähuset för att hållas i en jämn temperatur. Först skulle lösningen vara tämligen svag. Hudarna rördes om ungefär varannan vecka, och starkare barklag fylldes efter hand på. Garvsyran gjorde småningom sin verkan. Efter 6-7 veckor kunde en rätt tjock hud vara genomgarvad, dvs. det limämne, som sammanbinder läderfibrerna i huden, var upplöst. Var skinnen tunnare, gick självfallet garvningen fortare, isynnerhet om de rördes och trampades oftare. Om hudarna togs för tidigt upp ur barkbadet, blev de råbarkade, vilket visade sig i att en glasartad mörk rand syntes i skärsnittet. Sådant läder var svårt att sy till skor, därför att det var svårt att "hymja" eller rynka ihop i sömnen. Det blev hårt och obändigt, när det torkade. Därav kommer benämningen råbarkad i överförd betydelse för en styvnackad och vrång person. När hudarna togs upp ur badet, hängdes de att torka i skugga i en svale eller ett lider. Innan räckningen vidtog, måste huden smörjas in med något fett på narvsidan, vanligen sältran, så att narven inte skulle spncka sönder. Töjningen och sträckningen av huden företogs på en därför särskilt konstruerad bock eller räckbänk med ett räckjärn, vars benämning rätteligen är räcknagel. Verktyget bestod av ett ungefär 15 cm långt och böjt järn, anbragt på ändan av ett träskaft av en halv meters längd. Skaftet var upptill grenigt och format, så att det passade i armhålan vid arbetet. Vid räckningen skavades samtidigt köttrester bort från hudens insida. När huden var riktigt genombearbetad, mjuk och smidig, var lädret färdigt för användning.

Garvningen var ett långdraget arbete, som tog minst ett par månaders tid i anspråk. Försökte man snabbgarva, så blev resultatet dåligt, antingen råbarkad hud eller bränd av för stark syra. Det hemgarvade lädret var vanligen brunt pjäxläder till vardagsskor, seldon och remtyg. Ville man ha svartläder till söndagskängor och stövlar, så måste lädret färgas. Färgningen kunde ske med hemkokad färg, som tillreddes av krossat brasilieträ, "brisiljon". Det egendomliga sydamerikanska träet var en vanlig handelsvara på den tiden. Man kokade träet i svag asklut för att få fram färgen. Allmänt färgade man svart garn med bresilja. Färdig svart skomakarlack fanns också att köpas.

Skomakarna

Kom så den dag, då skomakaren anlände till gårds. Det var alltid en omväxling i bondgårdens av årstiderna starkt bundna sysslor. Då kom det flera granngårdskarlar till gården om kvällarna för att prata med skomakaren och höra nyheter och historier från andra byar. Ville det sig väl, så ställde ungdomen också till med en "oppsitå", kanske t.o.m. en dans i någon lillstuga, om skomakaren var spelkunnig, och det var skomakarna märkligt nog ofta.

För att göra skildringen litet mera lokalbetonad och personlig kan jag räkna upp några byskomakare, som jag kände till eller hörde om från olika byar. Börjandes med Ömossa så fanns där Isak Bergström, "Kvit-Isak" kallad, inte för att han var gammal och vit i huvudet, utan för att han härstammade från en gammal soldatsläkt med namnet Hwit i Ömossa. Hans son hade tagit namnet Pitkänen. Han var också skomakare och böss-smed och hanterade sitt tvåradiga dragspel med kläm och fart. Dessutom fanns i Omossa en yngre skomakare, som hette Emil Hellman. Han var en god fiolspelman, som svingade stråken med vänster hand. På Heden fanns Josef Hedback, även han fiolspelman, och senare Oskar Kangas och Arvo Kallio. I kyrkbyn arbetade Kristian Högback eller "Krissjan" och senare sonen Levi med skomakeri, och i Bodan "Fedus-Viljam" och Arnor, som var bröder och hette Nummelin. "Fedus" kom från det gamla soldatnamnet Fedrus och var inget skällsnamn. Skaftung hade flera skomakare bl.a. en Vinberg (förnamnet obekant), Isidor Lindberg, John Silfverberg och Emil Teir. Min äldsta kända anfader, soldaten Elias Grönberg, min farfars farfars far, som "död blef den 10 Maij 1758" i pommerska kriget, utövade även skomakaryrket både i det civila och i armén. I mitt barndomshem anlitades mest Viljam Nummelin, då skor skulle tillverkas åt familjen. Han bodde då i gården och stod i gårdens kost en eller ett par veckor och höll till i en av gårdskamrarna. Där tog han mått av fötter, valde ut lagom stora läster, skar till lädret, spikade fast det på lästerna och sydde och formade till skorna. Själv snodde han sin tråd av skomakargarn med sin spinntrissa eller slända, beckade tråden och fäste skickligt ett svinborst i vardera ändan. Med den böjda sylen stack han hål i lädret och drog becktråden från bägge sidorna genom hålen till en dubbelsöm, som säkert höll vatten. Till skomakarens utrustning hörde, förutom en säck läster, ett bastant skärbräde, en spannrem att spänna fast skon med på knäet under arbetet, tunna vassa läderknivar, en skomakarhammare och specialspikar, hålpipa och snallstans, en tång, den nämnda spinntrissan och ett enkom format benstycke att jämna ut sömmarna med. "Skomakardoonin" förvarades i en rymlig, oval träask, som även innehöll beck och svinborst, snalldosa och pliggpaket, garnnystan, sylar, prylar och skonålar.

Räcknagel och läderklove.

Men skomakaren var inte enbart skotillverkare. Han var också seldons-, väsk- och handskmakare. Då han sydde bär- och dragromor (remmar), seltampar, bukgjord och rumpläder till en sele eller remmar till grimmor och hindertyg, begagnade han sig av en särskild klove, "selaklåvan", att spänna fast lädret i för att få raka och fina sömmar. Till "Fedus-Viljams" specialiteter hörde sälskinnsväskor med klaff och axelrem, fodrade med tyg som klistrades fast på insidan av skinnet, innan det syddes ihop. På utsidan gav det glänsande sälskinnshåret väskan en särskild lyster. Det var praktiska matsäcksväskor på höängen, på stadsbesök och kvarnresor. En sådan väska skulle nu vara värd många sköna sedlar. Skomakaren sydde ibland också arbetshandskar, men för det mesta giorde vi sådana själva i mitt hem.

Viljam Nummelin var en glad fyr och en god vitsmakare. Han spelade även fiol, så det rungade i skomakarkammaren, vilket jag som pojke med eget intresse för fiolspel särskilt uppskattade. Viljam hade ibland sina två pojkar Bruno och Birger med sig. Vi bytte penningbörsar och fällknivar och hade en hel del hyss för oss. Det var den tiden...

De gamla bygdehantverkarna, vare sig det gällde skomakerie, smeder, skräddare, snickare eller målare, var kunniga yrkesmän och åtnjöt gott anseende. De hade lärt sig sitt yrke av äldre föregångare och förkovrat sig genom lång praktik.

Deras arbetsmetoder och verktyg var utprovade genom århundraden. Nu hör de till en förgången tid. Inte längtar man tillbaka till den tiden, men man önskar gärna, att alla de unga och äldre med, som väljer och vrakar bland hundratals modeller och storlekar i våra dagars överfyllda skobutiker, skulle få se från början till slut, hur ett par vardagsskor eller ett par svarta brudskor förfärdigades i en skicklig hantverkares händer. Det skulle kanske ge något att tänka på.

 

Det gamla barkmagasinet i Sastmola hamn är sig likt som för 60 år tillbaka.

 

 

 

Hantverk på sydaby.eget.net: Linodling förr i tiden

* Texten ingår i Gunnar Nybonds bok "Gränsmark. Släkt- och bygdekrönika från Sydösterbotten 2", Vasa 1984, utgiven på författarens eget förlag och publiceras på WWW med tillstånd av författarens son Trygve Nybonde.

redigering Staffan Storteir