Nödens och dödens år

Sommaren 1867 drabbades Finlands jordbruk av en missväxt utan like sedan dess och inte heller upplevd tidigare sedan 1690-talet. Följden av missväxten blev en förfärlig hungersnöd under vintern och våren 1868 med sjukdom och död i spåren.

"Fattigåren" har skildrats utförligt i historieböckerna i hela landets perspektiv. Men våra sockenhistoriker för södra Österbotten har inte mycket att säga om dem från lokal synpunkt. Vi behöver dock en allmän bakgrund för att få en rätt uppfattning om katastrofen i vår egen trakt. Tillåt mig referera till historikern Eirik Hornborg i Finlands hävder:

Våren 1867 var den sorgligt ryktbara "långa våren". Köldnätter i nästan oavbruten räcka höll jorden frusen långt in i juni månad. Ännu i senare delen av maj låg trafikabel is över Kvarken. Djup snö fyllde skogar och sänkor i största delen av landet i början av juni, och isen låg landfast i Bottenviken ännu i mitten av månaden. Men så kom plötsligt värmen. Vid midsommartiden stod träden lövade. Rågbrodden från hösten sköt strå. Man arbetade för livet för att få vårsådden undan. I juli såg grödan lovande ut. Höstfrosterna kom så sent, att de under normal växttid inte skulle ha vållat någon skada. Men då en skarp frost gick över landet natten mot den 4 september, var grödan ännu inte mogen. Största delen blev förstörd. Reservförråden var små eller helt tömda. Regeringen (senaten) med J.V. Snellman som ansvarig finansminister insåg faran för sent. Hösten kom tidigt med stark köld. Hamnarna isbelades, och inga isbrytande fartyg fanns. Man höll på och byggde järnvägen till Ryssland, men den var inte färdig. Finland var totalt isolerat som inneslutet i en säck. Importen omöjliggjordes. Svälten stod för dörren. Under hösten gick det någorlunda om ock under stigande nöd inom vida folklager. Men under vintern grep nöden allt hårdare tag. Allt fler av den obesuttna befolkningen tvingades lämna hus och hem för att söka arbete eller tigga sitt bröd. Västra Finlands kustbygder och södra Finland, där de vandrande hoppades kunna stilla sin hunger, översvämmades av tiggare. Till råga på allt bröt en svår tyfusepidemi ut. Längs vägarna stupade utmärglade och sjuka mänskor i mängd utan att kunna räddas undan döden. De spred dessutom smittan med sig från by till by och från stad till stad. Det har beräknats att Finlands befolkning minskade med över 100.000 personer från hösten 1867 till hösten 1868.

- Så långt E. Hornborg. Så till närgeografin.

Jordbruket i våra trakter var ännu på 1860-talet mycket outvecklat, betraktat med vår tids ögon. Ogynnsamma skiftesförhållanden rådde. Agorna låg utspridda i små skiften långt från varandra. Vattensjuka kärr- och mossmarker omgav ofta åkrarna och gjorde dem frostömma. Ensidig odling av råg som brödsäd och korn till grötmjöl bedrevs överallt. Vall- och fodersädsodling i någon nämnvärd utsträckning förekom inte, utan kreaturen utfodrades med magert tåtelhö från naturlindor, starr och fräken från träskstränder och otillräcklig skörd från uppröjda skogsängar och lövbrott. Med de enkla hemmagjorda redskapen förmådde man inte bearbeta åkerjorden ordentligt. Ingen konstgödsel förekom, och inga förädlade och högproduktiva kulturväxter fanns. Jordbrukaren själv saknade yrkesinsikter i vår tids mening. Allt gick som förr på fars och farfars tid. Kort sagt, det fanns inte förutsättningar för en tillfredsställande livsmedelsframställning ens under normala väderleksförhållanden än mindre under ogynnsamma.

I kustsocknarna var livsmedelstillgången i allmänhet något större. I synnerhet i strandbyarna hjälpte fisket upp situationen. Men de förråd, som ett fåtal bättre bärgade kunde ha i sina sädeslårar eller kött- och fisktinor, rådde inte de obesuttna över. Fattighjonen fick nog där liksom annorstädes ta till tiggarstaven. Min mor, som var född under själva nödåret 1868, hade hört berättas av sina föräldrar, huru tiggare i mängd kom från de finska inlandssocknarna och var så uthungrade, att de kastade sig över potatisskal och skulor i grisämbar och renset i saltströmmingstråg. Svälten minskade kroppens motståndskraft, och sjukdomarna fick ökad framfart. Den tyfusepidemi eller nervfeber, som bröt ut på vintern, nådde våra trakter i april, och den gick ingalunda skonsamt fram. Sideby församlings dödsbok för 1868 visar upp dystra siffror. Statistik är i allmänhet torr och tråkig att läsa men kan vara nog så talande. Först några födelsetal:

År	1866	1867	1868	1869
Födda	74	76	38	74

Missväxtåret 1867 resulterade också i missväxt beträffande barnantalet 1868. Sambandet är uppenbart: flera dödsfall bland unga kvinnor och säkert flera missfall på grund av hunger och sjukdom. Någon avsedd barnbegränsning var det knappast fråga om.

Dödsfall:
Inalles avled under året 122 personer, därav i
nervfeber	60
oangiven sjukdom	25
scharlakansfeber	14
rödsot	20
andra sjukdomar och ålderdom
Summa	122

Fördelade på de särskilda månaderna inträffade dödsfallen så:
januari	7
februari	10
mars	26
april	14
maj	20
juni	20
juli	14
augusti	10
september	5
oktober	4
november	3
december	4
Summa	122

Somliga familjer drabbades särskilt hårt. Som vi sett (förf. hänvisar till en släkttabell/red. anm.) fördes den 19 april tre personer från samma familj i Silfverberg bort till kyrkogården, då båda föräldrarna och en dotter jordades samtidigt. Som dödsorsak anges "nervfeber". Den 1 juni dog tre av torparen Hiskias Gäddträsks barn 14 år, 8 år och 6 år gamla i samma sjukdom. Torpen låg bara på en kilometers avstånd från varandra.

Man förstår vilken bedrövelse som rådde i torpet på Gäddträsk denna hemsökelsens dag. Vinterns köld och mörker och hungerns kval hade torparfolket kämpat sig igenom med bark- och messrotsblandat nödbröd. (Missne = Calla palustris). En ny vår hade kommit med nya förhoppningar och ny livslust. Träden lövades och marken grönskade. Den magra kon i fähuset skulle få mat och barnen mjölk. Träsken gav fisk efter islossningen. Och fanns det inte bröd innan nästa skörd, så kunde barnen som brukligt var plocka tallstruntar, stensöta och ängssyra och stilla sin hunger med markens bär och annan alstring. Sommarens sol och värme skulle skänka dem ny livskraft. - Så med ens slår döden till blint och skoningslöst.

Tragedier om också inte av samma omfattning utspelades litet varstans i byarna. Man har i vår tids välfärd svårt att föreställa sig, hur sådant kunde vara möjligt. Man kan också fråga sig, om sådant över huvud taget kan vara möjligt idag.

-Kan 1868 års katastrof upprepas på 1980-talet?

- Nej, inte efter bara ett års missväxt, hur total den än skulle vara, förutsatt att det råder fred i landet och i världen för övrigt.

Med den stora och mångsidiga livsmedelsproduktionen vi har, det transportväsen som byggts upp och de handelsforbindelser som knutits kan en hotande hungersnöd lätt avvärjas. Och vad epidemiska sjukdomar beträffar är beredskapen för deras begränsning så hög, att vårt folk kan leva tryggt.

Låt oss inte här tala om krigens ödeläggelse och avspärrning och i synnerhet inte om ett allt förintande kärnvapenkrig. Måtte förnuftet få råda i världen och mänskligheten förskonas från en självförvållad "ragnarök".

redigering Staffan Storteir