I denna artikel (*) ämnar jag inte försöka ge någon allmän bild av emigrationen till Amerika utan endast teckna ned några hågkomster av tvenne f.d. emigranter från tiden för första världskriget, nämligen bröderna Selim och Lennart Nybond från Sideby, den förra nu 85 år den senare 83. (år 1980/red)

 

Gunnar Nybond längst till vänster med sina föräldrar och syskon. Selim saknas på fotot eftersom han just då var i Amerika. Lennart uppe till höger.

Amerikafeber: Selim och Lennart Nybonds Amerikaresor

av Gunnar Nybond

 

Selim Nybond var endast sjutton år, då han packade sin ressäck och begav sig till Amerika hösten 1912. Han var andra barnet i en tiobarnsfamilj. Som äldst bland pojkarna och just kommen till arbetsför ålder hade han väl behövts hemma på gården som arbetskraft. Föräldrarna hade inte ensamma mäktat bruka ett 1/8 mantals hemman med egna krafter och med den tidens arbetsmetoder, utan var tvungna att årsstädsla pigor och drängar och dessutom leja tillfällig arbetskraft i brådare tider. Fadern ställde därför stora förhoppningar på äldsta sonen som hjälp i arbetet. Men då amerikafebern grep denne, satte han sig inte emot utan lät honom fara.

Avresan hemifrån skedde den 12 oktober med hästskjuts till Björneborg. I sällskap med sig hade Selim Nybond kusinen Hemming Grönlund, som var två år äldre och hade tjänat som dräng i granngården. De var därför goda kamrater och vänner från´tidigare. I Björneborg tog de tåget till Hangö, och det var för bägge resenärerna den första tågresan de upplevde.

Finska Ångfartygs Aktiebolagets (FÅA) emigrantfartyg Titania

Båtfärden från Hangö till Hull i England företogs med det finländska ångfartyget Titania, icke att förväxla med oceanångaren Titanic, som hade gått till Atlantens botten på sin jungfruresa på våren samma år. Det var en stormig färd under två dygn över Östersjön och Nordsjön. Maten hölls inte i magen, och dåligt blev det med sömnen om nätterna. De oerfarna landkrabborna hade god tid på sig att diskutera resans besvärligheter, kostnader och förväntningar. - Kostnaderna, ja! - Femhundra mark strök med för resan, inbegripet trettio mark som landstigningspengar. Femhundra mark var mycket pengar den tiden, i dagens penningvärde räknat ungefär femtusen.

Atlantresan började i Liverpool och tog tio dygn över till Halifax i Kanada, ingen snabbtur således jämfört med våra dagars restider. Det blev rena önskeresan: lugnt väder, god mat på båten och bekväma hytter tyckte åtminstone de här två resenärerna, som inte var bortskämda med några större anspråk på komfort. Målet för resan var Ontario, där de två hade släktingar. Närmaste staden hette Minden (The Township of Minden Hills Minden Hills Museum).

De blev förstås väl mottagna, och arbete stod genast till buds i skogen. Det var gammal grov lövskog som de högg kolved och timmer i. Trakten norrom de stora sjöarna ligger ju på mellaneuropeisk breddgrad, varför lövskogen är förhärskande. Skogsarbetet var inte främmande för de österbottniska bondpojkarna, om det också skedde under större förhållanden. Trädjättarna fälldes och kapades med yxa och handsåg, och timret släpades av hästar till uppsamlingsplatserna. Livet i skogscamparna däremot var för dem främmande: trängsel, köld, mörker, våta luktande kläder, kortspel och dålig nattro. Kusinerna stannade inte länge i Kanadas skogar, innan de sökte sig över till USA.

I staterna lockade bättre förtjänstmöjligheter och säkert också bättre arbetsförhållanden. I grannstaten till Ontario söderom sjöarna, nämligen Michigan, hade de bekanta från hemtrakten bl.a. skaftungbon Artur Långfors, som hade slagit sig ned som farmare i Foster City. Där uppehöll sig också en morbror till de båda kusinerna, en Axel Gustafsson Hedkrok, som mest sysslade med skogsarbete. Nykomlingarna valde också här skogsarbete och jobb på sågverk. Snart fann dock Hemming Grönlund en farmaränka som han gifte sig med och blev jordbrukare. Med tiden blev han en välbeställd farmare med lastbil och personbil och en mängd jordbruksmaskiner, hästar och nötkreatur. Det hade slagit sig väl ut för drängpojken från Sideby.

Innevånare i Foster City på 1910-talet. Photograph of Foster City residents returning from a picnic at Norway Lake. The cone-shaped sawdust burner from the Morgan Lumber and Cedar Company's sawmill can be seen in the distance between the heads of the two horses at the left. Houses on Boarding House Hill can also be seen in the background with the little schoolhouse barely visible at the upper right. Credit: The Making of Modern Michigan Upper Peninsula Regional Digitization Center

Selim Nybond fortsatte med sitt skogs- och sågverksarbete till våren 1916, då han började få hemlängtan. Kanske bidrog också den stigande oron för Förenta staternas deltagande i första världskriget till att väcka tanken på en hemfärd. Det var visserligen goda tider i staterna. Arbete fanns övernog. På alla områden var produktionen i full gång. Men Selim hade ingen lust att hamna i Frankrike som kanonmat åt tyskarna utan beslöt sig i stället för att återvända till hemlandet. Tänkt och beslutat. Han packade den nyinköpta amerikatrunken och kappsäckarna, tog ut sina sparade dollar från banken, köpte biljett och steg på tåget på närmaste järnvägsstation för färd till New York och överresa till Europa. Kusinen följde Selim till stationen. De tog farväl av varandra, och tåget tuffade iväg.

Men vad nu då? Där stod ju en kappsäck på perrongen, sedan tåget farit. Kusinen Hemming såg på den. Det var Selims kappsäck! Han tog den med sig hem och öppnade den, och där låg bl.a. Selims pass. Denne hade självfallet också snart märkt missödet, men det var för sent att vända om. Han tog Gud i hågen och fortsatte.

I New York steg Selim på en norsk oceanångare, som hette Oscar II och trafikerade på Oslo. Det var ju brinnande krig i Europa, och tyskarna gjorde haven osäkra med sina ubåtar. Massor av handelsfartyg gå väg till fiendeländerna sänktes. Men Norge var neutralt, och passagerarfartyget Oscar II kom ostört fram. I England företogs dock en minutiös granskning av båt och resande. Från Norge fortsattes hemfärden med tåg genom Sverige till Haaparanda. Så här långt hade Selim kommit utan pass, märkvärdigt nog. Men i Torneå blev han stoppad på påsklördagen, då han skulle genom tullen. Att komma från Amerika utan pass under rådande krigstillstånd och skylla på att kappsäcken hade kvarglömts på stationen vid avfärden tyckte tullen och den ryska gränspolisen, gendarmerna, var för grovt skämt. Det var olovlig gränsöverträdelse och luktade spionage. I bur och långa förhör under en vecka i Uleåborg med fortsättning i Vasa länsfängelse blev följden. Finländska medborgare var inte mycket att lita på i ryska ögon på denna tid. Vilket besvär hade inte gendarmerna med jägartrafiken just året 1916! Guvernören i Uleåborgs län lär skall ha varit villig att låta "gränsöverlöparen" fara hem, men det gick inte i Vasa. Inte heller fast Selims far kom dit med prästbetyg i handen och betygade sonens fredliga avsikter frigavs denne.

Emellertid' kom passet så småningom från Amerika. Kusinen Hemming hade naturligtvis i brådskande ordning underrättats om det penibla läget. Även om passet kom, dröjde det veckor innan Selim kom ut i frihet. Tre månader hade det gått från den ödesdigra påsklördagen tills Selim kom hem. Han hade vänt USA ryggen för att undgå utskrivning till krigstjänst. Ett och ett halvt år senare gick han frivilligt ut i kriget för att avkasta det ryska polisväldet och förtrycket, som han personligen så påtagligt hade fått känna av.

Vi följer här Nybond-bröderna Selim och Lennarts resor med hjälp av Migrationsinstitutets online databaser på internet/red.

Källa: Migrationsinstitutets emigrantregister

Detaljerade uppgifter hämtade från Finska Ångfartygs Aktiebolagets passagerarlista. Selim (här benämnd Viktor) Nybond avreste den 30 oktober 1912 från Hangö ombord på TITANIA. Han har förmodligen köpt biljetten á 272 FIM i Kristinestad. Färden fortsätter med Megantic tillhörande White Star/Dominion Line från Liverpool den 9 november 1912

Som medpassagerare med samma destination d.v.s. Lindsay, Canada noteras Frans Mäkelä och Josef Lillträsk. Det framgår i Nybond (1980) ss 90-91 (*) att den Hemming Grönlund som nämns i artikeln som Selims medresenär måste vara identisk med Frans Mäkelä i passagerarlistan (Frans Hemming Fransson Mäkelä (Grönlund) ..."f. 3.9.1893" ..."reste till Amerika 21.10.1912."). Källa: Migrationsinstitutets emigrantregister

Passagerare Frans Mäkelä (Hemming Grönlund) . Samma data som för Selim Nybond ovan men Hemming Grönlund inhandlar biljetten á 272 dåtida FIM i Björneborg. Från Björneborg tar de enligt Gunnar Nybonds artikel tåget till Hangö.

Källa: Migrationsinstitutets emigrantregister


Passagerare Josef Lillträsk (21 år) . Samma data som för de två medpassagerarna ovan, men det framgår inte var han köpt biljett.

Källa: Migrationsinstitutets emigrantregister


R.M.S. Megantic (courtesy of Great Ships Jeff Newman)

 

 

 

 

 

 

 

 

S/S Oscar II i New York

 

Det sägs att husbondens steg gödslar åkern. Selim Nybond har tagit många steg över sina tegar, sedan han kom hem från Amerika.

*

Brodern Lennart Nybonds berättelse om två resor till emigranternas hägrande land i väster 1916-1925 är ett kapitel för sig.

Efter allt krångel med tull- och passmyndigheter hade den äldre brodern äntligen kommit hem. Nu kom reslusten på den yngre. Han ville också fara och försöka slå lös en summa dollar med tanke på att sedan återvända hem och sätta bo. Egentligen var det inte så många emigranter som for med avsikt att stanna för gott, utan meningen var för de nesta att komma tillbaka med ett större eller mindre kapital, litet vidgade vyer och något "well" och "yes" i sitt prat som tecken på amerikansk påverkan.

På hösten 1916 gick första världskriget in på sitt tredje år. Det drog ihop sig mer och. mer och blev allt skoningslösare. Det ryktades om att USA skulle träda in i kriget ganska snart. Det talades också om att Ryssland med tvångslagar kunde kalla ut finländska pojkar på sin sida i kriget. Säkert var det dylika framtidsutsikter lika mycket som det hägrande dollarlandet, som gav mången yngling orsak att vända hemlandet ryggen. Men gränserna var stängda och inga pass gavs ut. Enda möjligheten var att på smygvägar ge sig av. Ett första försök gjordes en kväll strax före mikaelihelgen. Det var ett ganska stort sällskap, som i en öppen skötbåt lade ut i mörkret från Kilen. Med var, förutom sagesmannen, några pojkar från strandbyarna samt den nu åttiofemåriga pensionerade polisen John Storsjö och Einar Hed. Försöket misslyckades. Det blåste upp till storm, och skepparen bestämde sig för att vända om. De tog i land vid Sänkkilen. Det blev bråttom. Somliga gömde sina matsäckar med våfflor och pannkakor i skogen och sökte rätt på dem senare. Hedborna tog sig genom skogen via Storkärren hem. En del av de andra gav sig åstad direkt till marknaden i Kristinestad.

Men hemligheten med färden höll inte tätt. Den läckte ut och kom till polisens öron. Det blev förhör hos länsmannen i Lappfjärd. han hade gärna lagt svampen på men kunde inte, då anmälan var gjord. Då han förtroligt frågade, vem som angett dem, svarade John Storsjö: "He je tåmde jävla ryssbruudan i Siiby." Tack vare länsmannens förståelse blev det inget värre straff än två veckors löpgravsgrävande i Virdois, där ryska militaren byggde en inre försvarslinje mot ett eventuellt anfall av tyskarna över Vasa. Arbetstjänsten var egentligen inget straff, för också andra än våra resenärer togs ut, och de fick ordentligt betalt, fyra mark om dagen, vilket var en bra dagspenning på den tiden. Men inte gav man upp resplanerna för den här malören. På senhösten i slutet av november var man klar för ett nytt försök. Det var bättre förberett och lyckades.

Med på färden var nu Lennart Rosendahl som skeppare, Verner Grankvist och Josef Abrahamsson, alla från Långviken och Fladan och vana med sjön, Lennart Nybond och Lennart Hedkrok från Heden. De hade alla tillsammans köpt en skötbåt, som de sedan skulle sälja i Sverige. En mörk kväll lade sällskapet ut från Kilen med kurs på Härnösand. De hade god segelvind. Lennart Rosendahl satt vid rodret och skotet och lät det fräsa på allt vad tygen höll. Lennart Nybond skötte stenlasten. När vattnet slickade sudbandet, radade han stora stenar mot motsatta suden och var kvick att plocka ned dem, om båten krängde över. Natten gick och seglatsen hade sina poänger. De värmde upp pannkakor i smör på ett medfört primuskök för att ha varm mat, och säkert utbyttes många roliga skämt under färden. Följande dags kväll skönjde de svenska kusten vid Sundsvall. De landade dock inte där utan seglade vidare till Härnösand som meningen varit. Inga svårigheter mötte färdmännen vid landstigningen, även om de var, utan pass. De togs som flyktingar på väg till Amerika. Två av kumpanerna fick i uppdrag att sälja båten, och det gjorde de men snöt de andra på pengarna. Solidariteten var således inte särskilt stark.

Lennart Rosendahl och Lennart Nybond tog sig så fort som möjligt över till Norge och till Oslo för att fortsätta till USA. De övriga sökte sig arbete i Sverige för en tid. Lennart Hedkrok vistades bl.a. i Bollnäs ungefär ett år. Sedan for han också till Amerika, blev guldgrävare och egen prospektare och levde ett bohemaktigt ungkarlsliv, tills han för några år sedan dog rätt förmögen.

Med samma fartyg, Oscar II, som brodern Selim hade kommit hem på, färdades nu Lennart Nybond från Oslo norr om Skottland till New York. Omvägen tog båten för minfarans och de tyska ubåtarnas skull. Allt vad pengar han hade vid framkomsten var 25 dollar landstigningspengar och 75 norska ören. Men han hade biljett fram till Escanaba, en god bit förbi Chicago västerut, där han skulle söka upp bekanta från hemtrakten.

I New York vimlade det av immigranter, massor av mellaneuropeer, polacker och andra.  Photo: Credit American Memory collections from the Library of Congress.

Lennart hade som reskamrat Einar Berg från Uttermossa. Tågresan till Escanaba slutade med ett missöde, som förbyttes i ett ödets lyckokast. De båda reskamraterna missade stationen, där de skulle stiga av och for förbi Escanaba. På en följande liten station lämnade konduktören av dem och tecknade med händerna, att de skulle vänta på ett tåg i motsatt riktning. Men det gav de sig inte tid till utan började traska längs banvallen. Det blev kväll och mörkt. Men så märkte de i närheten av järnvägen en gård, där det lyste ljust i fönstren, och så beslöt de att gå in. Vad var det för folk som bodde där? - Jo, en norsk farmarfamilj! - De blev väl emottagna och bjöds till bords, till julbordet, för det var självaste julafton! Så underligt länkade ödet deras väg. De båda kamraterna firade jul ett par dagar hos den norska farmarfamiljen och fortsatte sedan småningom fram till bestämmelseorten .

Lennart Nybond sökte sig sedan till Foster City till kusinen Hemming Grönlund och morbrodern Axel Gustafsson. Tillsammans med dem sysslade han en tid med skogs- och sågverksarbete. Men då arbetsgivaren slog ned dagspenningen från 2,25 dollar till 1,80, fann han för gott att lämna detta arbete. Han övergick till arbete i en järngruva och förtjänade bra och sände hem en hel del dollar, som växlades till fem marks kurs. Han var nöjd med arbetet. Efter frihetskriget i Finland blev det ju en kraftig inflation, som gynnade emigranterna vid dollarutväxlingen. Det sista hemsända beloppet på 1000 dollar växlades till 22 marks kurs.

 

Sågverket i Foster City.  Photograph of the Morgan Lumber and Cedar Company's sawmill in Foster City, Michigan. Buildings pictured include the sawdust burner, company store and boardinghouse. "Sawmill - Foster-city-Mich." is printed on the photograph. Date of Original: ca. 1910. Credit: The Making of Modern Michigan Upper Peninsula Regional Digitization Center

På våren 1921 tyckte Lennart Nybond, att det var tid på att fara hem. Han hade på fyra och ett halvt år slitit lös, som han tyckte, ett nätt kapital och kände sig ganska trygg. Han gjorde slag i saken. Med på hemfärden följde morbrodern Axel Gustafsson och hans hustru Maria samt Viktor Karlsson (Öman) från Ömossa. Axel hade då varit 25 år i Amerika.

Jag minns väl den dagen, då jag som tolvåring med spänning väntade på emigranternas ankomst. Min broder Lennart hade nämligen i ett brev lovat hämta med sig en amerikaklocka åt mig. Resenärerna kom till pingsten i vårgrönskans tid, och klockan kom, ett blänkande amerikafickur i gulddubblé. Gissa om pojken blev glad! Uret förvaras ännu i byrålådan som en dyr klenod. Endast några veckor hann Lennart vara hemma, innan han av myndigheterna blev påmind om att han hade sin militärtjänst ogjord. Han satte sig på cykeln och trampade till Vasa för att anmäla sig och bli granskad. Efter en kort tid fick han inställa sig vid jägarregementet i Tavastehus, och där gick han i kronans kläder ett år.

Återkommen till det civila skulle väl Lennart slå sig till ro och arbeta hemma på gården tillsammans med föräldrar och syskon. Men han fann sig inte till freds. Förhållandena hade förändrats så mycket, sedan han for till Amerika, i hemmet genom sjukdom och dödsfall och i landet genom krig och inflation. Han hade under sin vistelse i staterna sett så mycket både av misär och överflöd men framför allt, att det gick lätt att förtjäna pengar där. På hösten 1922 packade Lennart sin kappsäck och reste på nytt. Morbrodern Axel följde med.

Den andra amerikaresan blev mer eller mindre misslyckad. Under tiden Lennart var hemma, hade USA skärpt sina immigrationsbestämmelser. Det var ingen möjlighet att komma dit, då han inte var amerikansk medborgare. Men sådant avskräckte inte. Han ställde kosan till Kanada och tänkte, att det nog skulle gå att komma över gränsen på något vis. Det gick det också. På smygvägar tog han sig in i USA och sökte upp de kända trakterna i Michigan och kusinen Hemming i Foster City, där han var hemvan som handen i egen byxficka. Han hade inga svårigheter att ta sig fram under resan, då han kunde språket rätt väl. Och arbete fick han med lätthet på de gamla arbetsplatserna. Han jobbade delvis i skogen men mest i minan.

Emellertid kom det småningom fram för de lokala myndigheterna, att Lennart Nybond hade kommit på olovliga vägar från Kanada. Han förtaldes av avundsamma arbetare och sades inte ha rent mjöl i påsen. Det rörde sig falskmyntare i trakten, och polisen trodde sig ha lagt vantarna på en ful fisk. Själv säger Lennart, att det var "svartsjuka käringar" som angav honom. Hur som helst, men han hamnade i bur. Han ställdes på fri fot mot borgen i väntan på dom, och domen blev återförpassning till Kanada. Där arbetade han en tid, tills han på vårvintern 1925 återvände till hemlandet.

Den resan gav inte stort utbyte i dollar men så mycket mera i upplevelser och erfarenheter, säger Lennart, då han ser tillbaka på sitt händelserika liv, som han tycker har varit både intressant, spännande och givande.

Strävan efter en trygg utkomst och drägliga levnadsförhållanden har otvivelaktigt varit den främsta drivfjädern hos de ungdomar, som sökt sig bort från våra bygder till andra boningsorter inom hemlandet eller till främmande länder. Men det ligger kanske ändå något i den uppfattningen, som många diktare även har gett uttryck åt, att österbottningen bär på en medfödd fjärrlängtan och lust att se sig omkring och pröva någonting nytt i livet.

Då jag söker en avslutning för mina anteckningar om emigrationen, faller mig i tankarna Ernst V. Knapes dikt Män från slätten och havet, där han i slutstroferna säger:

"Hembygd, hembygd, solig och fager
står du i dagens och nattens dröm,
där mellan slätternas åkrar och ängar
glider mot havet en evig ström.

Ständigt blicka de bygdens söner,
bort mot slätternas blånande rand,
fjärran de längta till hemmet, och hemma
längta de åter till fjärran land.

Gåtfulla längtan, sen tusende år
var du vårt arv från släkte till släkte,
intet dig stäckte,
intet dig hämmar den dag som går."

Gåtfulla längtan . . .

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Överfärden från Sideby till Sundsvall-Härnösand i en öppen österbottnisk skötbåt

 

 

 

Resrutten med orterna Sideby - Sundsvall - Oslo utmärkta

Sideby - Härnösand - Oslo - N. Skottland - Ellis Island, U.S.A.

Escanaba och Foster City i Michigan

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Källa: Migrationsinstitutets emigrantregister

Lennart Nybonds (25 år) andra Amerikaresa 1922. Han avreser ombord på S/S Baltic från Hangö den 4 november 1922 och fortsätter med Montclare tillhörande C.P.O.S. Line från Liverpool den 10 november. Biljetten har kostat FIM 4500

 

Samma data för Lennart Nybonds morbror och medresenär Axel Gustafsson (46 år)

Källa: Migrationsinstitutets emigrantregister


S.S Montclare (courtesy of Great Ships Jeff Newman)

 

Lennart Nybond. som i sin ungdom krossade Atlanten fyra gånger, framlevde sin sista pensionärstid på Åldersro i Lappfjärd och hjälpte husets folk som cykelstafett.

Kartor: MSN Encarta - Magna Carta
Fartygsbilder: Great Ships: The Postcard and Ephemera Collection of Jeff Newman

* Texten ingår i Gunnar Nybonds bok "Soldater, torpare och bönder. Släkt- och bygdekrönika från Sydösterbotten.". - Vasa 1980, utgiven på författarens eget förlag och publiceras på WWW med tillstånd av författarens son Trygve Nybonde.

In English: America Fever: Selim and Lennart Nybond's American Journey

Home Emigrant tracking exemplified Links & online databases News & announcements eMIG Message Board Guestmap

webbredigering och design Staffan Storteir 2004

sydaby.eget.net
Utgivare Staffan Storteir