Tranpar Hindersträsket

Försvunna sjöar
av RURIK NYLUND*

 


Se större karta!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Se större karta!

Mellan träden glimmar en insjö... En rikedom för landskapet och naturen - tänker en förbiilande resenär. En vattenspegel blänker och gör en ensam vandrare glad långt inne i skogen. Visst är sjöar, träsk och tjärnar en tillgång i naturen hos oss, men ute i världen är de icke någon vanlig företeelse. Den rikliga förekomsten i Nord-Europa och Nord-Amerika beror på jordytans relativa ungdom, genom omdaningen under senaste istid och genom efterföljande landhöjning. Med geologiska tidsmått mätt är våra insjöar kortlivade. Erosionen skall utplåna dem så småningom.

Emellertid finns ingen särskild rikedom på sjöar i Österbotten. Men söder om Lappfjärds å börjar en ny terrängtyp, som liknar Satakuntas, och sjöarna ökar betydligt i antal söderut. Dock är endast 40 procent av deras sammanlagda yta kvar från den tid, då denna trakt var nykommen ur havet. Inom området Kristinestad, Tjöck, Lappfjärd, Sideby, Bötom och Storå är den numera försvunna insjöytan sammanlagt ungefär 1.300 hektar. En stor del härav befann sig längs Lillån ("Kärjenjoki"), som är ett biflöde till Lappfjärds å. Den börjar bortom länsgränsen i sydöst och går genom Vesijärvi och Kärjenkoski byar i Storå och sammanflyter sedan med Lappfjärds å i Dagsmark. Enbart inom Vesijärvi bys område fanns det förr minst tolv sjöar med en sammanlagd yta av 300-350 hektar. Numera är ungefär 200 hektar sjöyta försvunnen motsvarande halva antalet av sjöarna.

Ännu i mitten av 1600-talet löpte ån här som tråden i ett blänkande pärlband av sju kilometers längd, varav sjöarna upptog fem kilometer. Numera är de alla försvunna.

För nära fyratusen år sedan var kullarna och åsarna här med sina vackra sluttningar och insjöstränder omtyckta platser för långväga främlingar, som då slog sig ned här. De gillade platsen kanske för betesmarkernas och lövtäkternas skull och bröt upp små åkertäppor i sluttningarnas varma och fina mineraljord. Vem kunde då tro, att forna Vesijärvi sjö ett par stenkast där borta i nordöst och den sorlande forsen helt nära där nere i norr icke skulle vara ovärdliga! Här begrov man de sina på strandsluttningen och gömde dyrbara skänker med dem. Men numera är forsen nivellerad, hela åfåran är förresten flyttad och morgongryningen har inget vatten att spegla sig i. Också markytan är hundrade gånger ibökad. Vid mitten av vårt århundrade kastade en potatisuppptagningsmaskin fram en mörk, finpolerad "båtyxa" — en dyrbar gravskänk från den stenålderstid, då också mycket nytt hände.

Senare har här varit folktomt i kanske något årtusende. Den sedan hundra år sedan försvunna Vesijärvi sjö var en kilometer lång och utgjorde en förlängning norrut av Veittijärvi. I skarven mellan sjöarna låg Majasaari holme. Namnet tyder på att en fiskarbastu (kalamaja) eller eräbastu funnits där för några hundra år sedan. Mot slutet av medeltiden utnyttjade finska bönder från övre Satakunta denna trakt som fångstområde (erämark) under någon del av året. Enligt Etelä-Polhjannmaan Historia II s. 2 besöktes Vesijärvi-trakten av fångstmän från Ikalis ännu vid mitten av 1500-talet [red. kommentar: "Ikaalisten Entisen Emäpitäjän Historia I" s.173: "Kauimpana lännessä, nykyisen Isojoen Vesijärvellä, oli ainakin jo 1552 Vatsiaisten Siiron eräsija ja kalavesi. Luettelo tosin käyttää nimeä Veitsijärvi, mutta paikalla säilyneet Siiro-nimet osoittavat, että kyseessä oli juuri Vatsiaisten Lasse, Heikki ja Olavi Siiroin erämaakappale. Heillä mainittiin olleen sinne kotoa matkaa 20 peninkulmaa. Nykyisin mitoin ja linnuntietä matkaa kertyisi noin 80 kilometriä. Tiettävästi Siirot asuttivat itse pysyvästi tämän eräsijansa.
Samalla suunnalla ollutta Kodesjärven eräsijaa ja kalavettä omisti 1552 niin ikään kolme Ikaalisten talollista, Erkki ja Mikko Rahkoi sekä Niilo Kolkko. Matkaa heille kertyi kotoa erämaalleen 18 silloista peninkulmaa, nykyisin mitoin linnuntietä noin 60 kilometriä. Vielä vuonna 1589 ja paljon myöhemminkin ikaalislaiset kävivät eräsijoillaan, vaikka ne oli periaatteessa jo otettukin heiltä kruunun uudisasutukseen
."].

Överflödet på vatten är framhävt i namnet Vesijärvi och sedan ytterligare befäst i namnet Vesijoki, som till början av 1600-talet var benämningen på det första nybyggarhemmanet. Sjöområdet fick då på nytt fast bosättning troligen nära sydändan av det två kilometer långa träsket, som låg längst ned i sjöstråket och var på väg att uppgrundas. Nybyggarens två söner ärvde hemmanet och bodde med sina familjer tillsammans i det ärvda huset. Deras barn lekte om vintern i samma spis. Då råkade ett av den yngre broderns barn få ena ögat uthackat under leken. Härigenom uppstod småningom bitterhet och strid mellan bröderna, och sägnen berättar vidare, att den yngre brodern en vårdag tog sin familj med sig i en båt och rodde ända bort till andra ändan av det långa träsket och grundade där hemmanet Lamminpää. De sista sjöarna här försvann i vår tid, då en årensning gjordes i Lillåns övre lopp på 1940-talet.

På sju kilometerssträckan genom Vesijärvi by har vattenleden ett fall på endast 4 meter. Men sedan blir det mera fart på vattenströmmen. På följande sju kilometer är fallet 20 meter. Det "sura" vattnet drog med sig all slags uppslamning på sin väg norrut särskilt under vårfloden från de grunda sjöarna och ur sin egen fåra samt från bäckarna, som föll in i dess lopp. Hade nu den sjö, som skulle mottaga allt detta, varit liten, så skulle den snart blivit igenslammad. Men i stället var det den största, forna insjön i sydligaste Österbotten, som blev avsättningsbassäng. Den var 3 1/2 kilometer lång ooh 1 kilometer bred. Dess svenska namn var Storsjö (Dagsmark Storsjö). Finnarna gav den det respektfulla namnet Merijärvi. Någon rikedom på fisk har den knappast haft, då, bottengyttjan gjorde vattnet syrefattigt. Men just denna mäktiga bottenavlagring skulle längre fram i tiden bli en betydande tillgång.

Utloppet från Storsjöns nordända ledde vidare några hundra meter över en gruströskel (Sågkvarnsbacken) till den närliggande Lillsjön, vars vattenyta låg 1,2 meter lägre. Denna sjö hade renare botten och blev ännu på 1820-talet omvittnad som mycket fiskrik.

Vid norra ändan av Storsjön fanns tydligen bosättning under stenåldern och kanske redan då sjön ännu var en havsvik (karta). Storsjön blev nämligen sötvattenbassäng omkring år 2000 f. Kr. Kort därpå hade det redan nämnda "båtyxefolket" slagit sig ned vid Vesijärvivattnen. Förhållandet mellan nykomlingarna och det gamla stenåldersfolket är icke känd. På Lillsjöns sydöstra strand har påträffats lämningar av bosättning på Långängsbacken från stenålderns slut (1300 f. Kr.). Den allra vackraste utsikten över Storsjön hade man från den höga grusåsen i norr. Den går söderut in mot sjön som en kil. På östsidan av denna finns nio oansenliga stensättningar — forngravar — kanske från järnåldern.

Vid den historiska tidens början saknades troligen fast bosättning vid alla dessa vatten. Under medeltiden utnyttjades dock under någon del av året sjöarna och deras stränder samt vidsträckta skogs- och mossmarker i omgivningen som erämarker av långväga fångstmän från sydost liksom i Vesijärvi-terrängen. Namnet Bastuåsen österut och Bastuholmen i Storsjöns sydvästra hörn kan tyda på forntida förekomst av erä-bastur för olika erämarker. Dylika benämningar är ofta långlivade och kan ge antydningar om det förgångna. Nära ån och sjöarna fanns också lämpliga svedjemarker, som troligen utnyttjades redan av erämarkägarna. Söder om Storsjön, där ån från Vesijärvi flöt in fanns i början av 1700-talet följande benämningar på gamla svedjemarker: Jussinperkiö och Vanhaaho belägna öster om ån samt med början från sjöns sydända Vähäaho, Isoaho och Mattivainajanaho väster om ån.

Stockholm 1.6.1303
Kung Birger till hövitsmannen i Finland Nils Andersson att utan något hinder låta några jordägare fortfarande till odling begagna skogsmarker i Tavastland.

"Birgerus, Dei gracia Svecorum Gothorumque rex, discreto viro domino Nicolao Andersson, præfecto Finlandiæ, salutem in Domino sempiternam. Accedentes ad nos præsentium exhibitores, Michael de Lappafärd, Andar de Sastamall et Tobbe de Tinka (= Tiuka), nobis sua proposicione de silvis in Tavastia querulosa monstrarunt, quod super quorundam prædiorum cultura, de quibus silvis in Tavastia, quæ ex speciali requisicione et licentia domini Haraldi, quondam ibidem advocati nostri, hactenus excoluerunt, nunc, ut asserunt, molestantur et inpetuntur nimis injuste. Quare cum fratri carissimo duci Waldemaro magis proficuum esse dinoscitur, quod terra sua per homines discretos ydoneos excolatur et inhabitetur, quam deserta relinquatur, volumus et mandamus, quatenus super præmissis homines prædictos a modo nullatenus molestare velitis, sed pocius ipsos terram per eos cultam pacifice et quiete de cætero sicut hactenus habere permittatis, dummodo non obstiterit aliud, quam adhuc intelligere potuimus de prædiis supradictis. Datum anno Domini MCCCIII. kal. junii."

Källa: Diplomatarium Fennicum

Den äldsta historiska notisen, som berör denna landsdel, är från 1303 och kan delvis avse just området söder om Storsjön, där de allra bästa svedjemarkerna fanns. Den handlar om svenska kustbönder, som råkat i delo med "tavasterna" angående svedjemarker.

De hade klagat hos konungen och fått hans stöd och tillstånd att utan hinder begagna "skogsmarker i Tavastland" för odling. För att dämpa de allvarliga stridigheter, som förekom med erämarkägarna, utnyttjade man kanske enligt tidens sed korsets magiska tecken. Namnet Korsholmen på ett område invid ån bortom de namngivna svedjemarkerna kan tyda på att något sådant har hänt.

Den första nybyggaren slog sig ned vid Storsjön i mitten av 1700-talet och gav sitt nya hemman namnet Korsbäck. Det var anlagt på östra strandsluttningen 700 meter söder om sjöns utlopp.

Vid Lillsjöns stränder hade man länge gjort den iakttagelsen, att gräsväxten var mycket bättre på de ställen, som under någon tid var täckta av vatten. År 1820 förrättades syn och man fick tillstånd att sänka Lillsjöns vattenstånd trots protester från ett par markägare, som ville bibehålla sjön för fiskrikedomens skull. Erfarenheterna av detta företag var sedan så pass goda, att man beslöt sänka eller tömma även Storsjön - eller Träsket, såsom den numera kallades. Det skulle endast stå torrlagt, under sommaren för höskörden. Om hösten fylldes det med vatten igen. Denna metod var rekommenderad av fackmän redan under 1700-talet. Syn av Storsjöträsket förrättades 1826 och arbetet påbörjades. Tillstånd till tömning av sjön erhölls fem år senare. Träskbottnen indelades i 80 "lotter", och deras ägare bytte årligen plats. Höskörden från den dyiga bottnen var i början icke stor, men den ökade småningom. Vid en inventering för år 1854 konstaterades att 104 delägare hade skördat 367.000 kg hö av sammanlagt 343 hektar. Härav tillföll 30.000 kg de sju intressenter, som bodde vid Träsket. Före vallodlingens tid var en sådan extra fodertillgång av stor betydelse för boskapsskötseln särskilt i Dagsmark och Lappfjärds by. Också Korsbäck-bebyggelsens snabba utveckling är ett bevis för den inverkan, som denna naturtillgång hade.

Före grävskopans tid. - Den gamla kanalen i Lillsjöns botten fördjupades 1934.

Sedan de båda träsken utnyttjats som sidvallsängar i hundra år, började man ställa nya fordringar på dem. I december 1932 påbörjades en upprensning och fördjupning av de gamla kanalerna och utloppen sänktes. Tre år senare var arbetet färdigt. Sammanlagt var nu 365 hektar sjöbotten förvandlad till odlingsmark. Sedan Storsjöns botten ytterligare sjunkit samman, kunde man 1955-60 utföra den slutliga upprensningen och fördjupningen av ån genom det forna sjöområdet. Det är sällan sjöbottnar har ett så högt odlingsvärde som i detta fall. Ofta sänkes eller torrlägges sjöar och träsk utan att någon nämnvärd nytta följer.

Storsjön hade under några årtusenden mottagit mycket slam och blivit ett grunt träsk, som sedan "åldrades" snabbt. Om sjön fått stå orörd, så hade igenväxningen från stränderna börjat rätt snart och säkert varit i full gång just i vår tid. Då vesijärvisjöarna medräknas, har sammanlagt över 5 1/2 kvadratkilometer insjöyta försvunnit i Lillåns hela nederbördsområde. Dess vatten utgör en fjärdedel av vattenföringen i Lappfjärds å. En följd av upprensningarna är att detta vatten inte mera är surt liksom förr, då det flöt samman med storåvattnet i Dagsmark och om senhösten fördröjde isläggningen längs inloppstranden.

Alla försvunna sjöar, som här beskrivits, befann sig i en typisk ådal, där de antingen slammats igen eller tömts genom människans ingripande. I övriga fall inom det sydbottniska området har de försvunna sjöarna legat spridda och varit små eller mycket grunda. De skall här omnämnas endast i den mån de kan anses förknippade med traktens historia eller på annat sätt kan vara intressanta.

Det gamla Riarträsket (Riihijärvi) i Vanhakylä by i Storå tjänade för mycket länge sedan som sötvattenreservoar åt de stenåldersmänniskor, som slagit sig ned på Kolamäki vid sjöns utloppsbäck vid den forna havsviken i östra Dagsmark (Riarbäck). Riarträsket är numera helt torrlagt.(karta)

Långt bort från större sjöar, två kilometer norr om Bötombergen, fanns förr en liten skogssjö av knappt två hektars vidd. Den har småningom vuxit igen och vegetationen på dess botten är mycket artrik. Platsen kallas Storgräspotten. Framdeles kommer den att bli vanlig, torr skogsmark genom den utdikning som utförts. Just här invid finns den enda konstaterade växtplatsen i Finland för skogsrankan (Clematis alpina sibirica).

Det torra och jämna området på några hektar väster om Storgräspotten kan ha varit en rastplats vid den medeltida långfärdsväg, som gick längst i väster i nord-sydlig riktning. I närheten finns också en källa.

Sipprankan vid Storgräspotten och dess upptäckare Gunnar Gröndahl

Ännu under senare de!en av 1500-talet användes denna väg. Härifrån söderut på en 18 kilometers etapp visar namn på platser och det bästa terrängalternativet en naturlig vägsträckning över vadstället i Dagsmark fram till den forna Storsjöns sydvästra hörn. Där var stranden, mellan den utlöpande Spisåsbäcken och Bastuholmen också en torr och mycket tilltalande rastplats. Vägsträckningen bestyrkes ytterligare av dess följande två etapper söderut, som båda slutar med taipalenamn. Det är möjligt, att någon långväga resenär för länge sedan fört skogsrankans frön till lägerplatsen vid Storgräspotten.

Det blev redan nämnt, att sjöarna tilltar söderut i dessa trakter. Särskilt rikt på vattensamlingar var det flacka Henriksdalsområdet, just då det stigit ur havet för tvåtusen år sedan. Emedan en torrperiod då rådde får man tro, att de grundaste vattnen försvann rätt fort i den finsandiga marken. Endast en liten del har dröjt kvar till vår tid. Många småsjöar har försvunnit genom behövlig utdikning. Några sjönamn kan nämnas som en påminnelse om en hel mängd fornsjöar: Nojärv, Bjurträsk, Karskilträsk (karta) sydväst om Henriksdal samt Rusträsket 1 1/2 km ostsydost om Sideby kyrka.

Utmed loppet av Härkmeri å har genom tiderna förekommit många uppdämningar, som för länge sedan försvunnit och förblivit namnlösa. I nära tvåtusen år dämde en liten grusås 2 1/2 km söderom Härkmeri åbro upp ån, så att Ålidan-Storängen-sänkan blev ett 1 1/2 km långt träsk i åns riktning. Både naturen och människan har sedan hjälpts åt att fördjupa avloppet vid "Nyvägens" bro och torrlägga denna vattensamling. Också en annan men mycket kortvarigare uppdämning uppstod ett stycke härifrån norrut i Bråtan. Under första århundradet av vår tideräkning och kanske ännu längre hade denna grunda vattensamling sitt utlopp österut. Spåren härav kan ännu ses. Hade detta utlopp fått utveckla sig vidare, så skulle Härkmeri å nu gått via Sindersjön och Blomträsket till havet. Men genom Täktan var motståndet mindre och ån fick sitt slutliga utlopp norrut.

Hade Sindersjön fått mottaga en vattenrik å från början, så hade den säkert varit mera igenslammad i vår tid.
Men nu har ändå både denna vackra sjö och dess stora granne Blomträsket plötsligt börjat "åldras".

Den förstnämnda sjöns yta är 70 hektar och den senares 200. Genom fördjupning av deras avlopp har vattenståndet sjunkit så mycket, att säven börjat sin invasion. Framdeles kommer gungflyn att växa ut från stränderna. I en insjös historia är detta skede det bedrövligaste. Denna sjösänkning har icke medfört någon ekonomisk nytta av betydenhet.

Bäcken som går genom Uttermossa och Starrängen till Blomträsket flöt ursprungligen genom fyra små sjöar. Den första var redan på 1700-talet igenslammad och utgjorde den dåtida Uttermossen, som numera är helt uppodlad. Avloppsrännan genom grusbanken mot Starrängen har nämligen fördjupats vid olika tillfällen och den forna sjöbottnen har blivit åker. De tre övriga sjöarna låg i rad öster om den nuvarande bebyggelsen i Träskvik. De är alla numera torrlagda genom fördjupning av avloppsbäcken. Kring dessa småsjöar hade järnåldersmänniskorna sitt tillhåll. Därom vittnar forngravarna (karta) i närheten Det åskådligaste exempelt på huru naturen själv utplånar en sjö är Snörsjön (Paulajärvi) [karta] österom Uttermossa by. Tydligen har den ursprungliga sjön varit ett två kilometer långt och smalt träsk i nord-sydlig riktning. I mitten av den forna sjöytan finns det ovan nämnda myrtjärnet kvar. Dess finska namn erinrar om den forna erämarktiden. Nu omges tjärnet av en vidsträckt, grungflyartad, ödslig myr. Genom ständig torvpålagring har denna höjts och härigenom har vattenståndet i det avloppslösa tjärnet också stigit. Ett annat typiskt men mycket mindre myrtjärn finns 500 meter öster om riksvägen och ungefär en kilometer söder om Uttermossavägen. Det utgör den sista resterna av en liten fornsjö (karta). Nordväst om tjärnet finns en grupp forngravar, som vittnar om att människor höll till vid den ursprungliga sjön redan under brons- eller järnåldern.

I de två sistnämnda fallen har sjöarnas igenväxning börjat under någon forntida torrperiod, som varat något århundrade. Vattenståndet har sjunkit och i grunda sjöar har igenväxningen tagit en början, som icke mera kunnat hejdas ens under efterföljande fuktigare period.

En sådan igenväxning inträffar också inför våra ögon just nu. Men sjösänkningen beror icke i detta fall på torka utan på människans tekniska ingrepp genom fördjupning av sjöars avlopp. - Här avses de redan nämnda Sindersjön och Blomträsket söder om Lappfjärd. Endast om våren har de sina klara vattenytor kvar, men om sommaren står de gröna av vattenväxter. Vid norra ändan av den sistnämnda sjön är riksvägen numera flyttad högre upp på strandåsen och utsikten över sjön är bättre än förr. Men högsommarturisten kör förbi utan att se den vattenspegel, som förr varslade om Österbottens sydgräns.

Notblomster Stora Sandjärv *Artikeln "Försvunna sjöar" var ursprungligen publicerad i Sydbottnisk Natur 2 (1965) och texten återpubliceras på sydaby.eget.net med tillstånd av författarens son Christian Nylund.

sydaby.eget.net

web tracker